En beklämmande FN-konferens

Debatt: En beklämmande FN-konferensNyss hemkommen från den alternativa konferensen mot rasism i Genève, som hållits parallellt med Durban II, är det med blandade känslor jag tar del av nyhetsrapporteringen här i Sverige. Få – om ens några – medier rapporterar om "Konferensen mot rasism, diskriminering och förföljelse" som arrangerats av ett 20-tal internationella människorättsorganisationer.
Desto större fokus har det varit på den officiella FN-konferensen med de snarlika orden "rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och annan intolerans" i sitt namn. Trots de snarlika namnen och att konferenserna hållits på samma ort, är skillnaden mellan de båda konferenserna milsvid.

Vid den alternativa konferensen har framstående personer, som Kanadas förre justitieminister Irwin Cotler, pläderat starkt för att vi måste ta oss an kampen mot rasism, diskriminering och intolerans med förnyat mod.
Patrick Desbois höll ett gripande tal om att vi inte har någon ursäkt för att inte lära av historien.
Fader Desbois har i Sverige blivit känd genom att Levande historia just nu visar hans utställning "Holocaust by Bullets", om arkebuseringen av 1,5 miljoner judar i Ukraina 1941-1944.
Att dessutom få höra – och träffa! – offer från allvarliga människorättsliga övergrepp i Darfur och Rwanda, i olika muslimska länder (speciellt om man är kvinna) och från Förintelsen – kan inte annat än lämna ett starkt intryck.
Därför blir den FN-ledda konferensen också så mycket mer tragisk och beklämmande.
Irwin Cotler framförde med emfas, att om de länder, som nu var beredda att i protest lämna plenisalen när Irans president Mahmoud Ahmadinejad höll sitt tal, hade varit aktiva under åren som gått, hade situationen sett helt annorlunda ut i dag.
I stället har odemokratiska nationer tillåtits ta över FN:s råd för mänskliga rättigheter. I dag leds rådet av Libyen, som tillsammans med nationer som Iran och Kuba nu också varit ansvarig för FN-konferensen i Genève.
Som ett exempel kan nämnas att av de 32 resolutioner som rådet antog 2006 pekade 26 direkt – och enbart – ut Israel som rasistiskt.

Att FN tillåter sig att utnyttjas av diktaturstater, som ständigt kränker sina medborgares mänskliga fri- och rättigheter på detta sätt, är direkt stötande.
Naturligtvis välkomnar jag att Sverige lyckades få bukt på några av de allvarligaste övergreppen i det slutdokument som tagits fram av rådet, men frågan väcks: hur hamnade vi här?
Den alternativa antirasism-konferensen hölls inte bara som svar på Durban II, utan också för att minnas den konferens som hölls 1938 några mil nordost om Genève, i franska Evian-les-Bains.
Även 1938 tycktes frågan om judarnas situation vara det enda som stod i vägen för världsfred. Samtidigt som Hitler planerade den slutgiltiga lösningen, samlades de fria nationerna i Evian för att besluta vad de skulle göra åt de judiska flyktingarna i nazi-Tyskland och Österrike.
Alla länder enades om att detta var en viktig humanitär fråga. Däremot var inget land villigt att ge judarna någon praktisk hjälp, eller ens uttala sig negativt om Hitler som hade orsakat problemet.
Sverige var representerat i Evian sommaren 1938, men gjorde ingenting för att ställa sig på judarnas sida emot Hitler.
Om vi hade gjort det, hade kanske hundratusentals judiska liv räddats. Nu blev valet ett annat, och Chamberlains löfte i München några månader senare om "Fred i vår tid", skulle visa sig vara ett förödande misstag.

När FN:s internationella konferens mot rasism pekar ut endast ett land som rasistiskt även på 2000-talet, är det upp till oss alla att höja våra röster.
Jag har gjort det genom att delta i Evian-konferensen 2009 – för att påminna mig själv och andra om vad som hänt tidigare när judarna utpekats på ett särskilt sätt – och för att förhindra att det händer igen.

Mikael Oscarsson
riksdagsledamot för Kristdemokraterna