Antibloggarens kapitulation

Hur var det nu med biskop Brask? Brasklappens fader och reservationensständige påminnare. Jo, han kommer starkt för mig när jag bestämmer migför att gå in i "bloggosfären".

Jag är en antibloggare. Jag skall göra allt för att fortsätta att varadet, men inte som en förnekelse, eller verklighetsflykt. Jag gör detdärför att verkligheten trots allt får mig att inse att "härtill är jagnödd och tvungen". En slags "gilla-läget-filosofi".

Verkligheten är nämligen alla ni därute som tror att ni inte blivitinformerade, om inte bloggar gett er infon. Verkligheten är också allani därute som tror att infon i bloggarna, eller mellan er därute ibloggarna, räcker. Verkligheten är alla ni därute som försnävar erinfo, som gör den elitistisk och ofta fördomsfull. Jag inser att justalla er skulle jag vilja prata med. Berätta att det finns ett annatliv, en annan kommunikation, ett annat samtal. Inez Uusmanns bevingadeord om "Internet som en övergående fluga" är inte min förebild. Menbloggarnas pretentiösa anspråk på att leda debatten får mig tilldemokratiska rysningar.

Jag tror nämligen inte alls att bloggandet på ett avgörande sätt ärframtidens demokrati. Tvärtom kan det bli framtidens klassamhälle. Desom skriver och de som är utanför.

I skrivargruppen finns fantastiska texter, debatter och information,men där frodas också de grövsta fördomarna, de grövsta tillmälena demest frustrerade, och alla som blev över från "Ring P1". De pretentiösaanspråken från de skrivande ställer dessutom den andra gruppen, som ärden stora, i ett ideologiskt och samtalsmässigt utanförskap som vi intealls vet var det tar vägen.

Visst är bloggen ett redskap. Det är därför jag går in i det. Men jagkommer att odla min egen distans till den och jag kommer att pläderaför en "läsarnas bloggdistans". Jag är inte intresserad av en blogg föratt berätta om mina förkylningar eller mitt ryggskott. Jag kan tänkamig en blogg, som den här, där vi kan resonera, gå vidare och öga motöga prata och agera tillsammans.

"Bloggosfären". Lyssna på ordet. Förfäras lite grann över accepterandetav en sfär som tror att den är något alldeles för sig själv utanför denvanliga världen. Den verkliga världen främsta behov är inte anonymaeller ens namngivna snackare. För mig är verkligheten, verkligamänniskor som vill utföra verkliga handlingar.

Ta det lugnt. Det gör inget om du missar min blogg.
Slut för idag!