Lewi Pethrus var en samhällsbyggare mitt i sekulariseringen

Carl-Erik Sahlberg har disputerat på en avhandling om Pingströrelsen och tidningen Dagen, och han var den forskare som först fick gå igenom Pethrus brevsamling på Kaggeholms folkhögskola, efter dennes död 1974.

Första gången Lewi Pethrus talade med Stockholms­församlingen Filadelfias styrelse om behovet av en dagstidning var redan 1928.

– På allvar kom tidningsfrågan upp på styrelsemöten 1935 och sedan dog frågan i princip aldrig, trots den tröghet och det motstånd som Pethrus mötte, säger Carl-Erik.

Våren 1941 lämnade Pethrus föreståndartjänsten i Filadelfia­kyrkan och flyttade till USA. Han hade fått en kallelse till den svenskättade pingstpastorn Joseph Mattsson-Bozes församling i Chicago.

– Lewi Pethrus hade få nära vänner. Skulle jag välja en som han regelbundet skrev till lite mer öppet ur sitt hjärta, så var det Mattsson-Boze. Pethrus beskriver flytten som en flykt, främst från Sven Lidmans negativa attityd gentemot honom.

Predikanten och författaren Sven Lidman var en av dem som motsatte sig Pethrus tankar på att ge ut en dagstidning. Lidman var styrelseledamot i Filadelfia­församlingen och redaktör för veckotidningen Evangelii Härold, som Pethrus hade startat redan 1915.

Men tiden i USA blev ingen succé.

– Lewi Pethrus var ju ingen eldig pingstpredikant, utan mera en slow starter, som behövde tid för att få genomslag. Han längtade tillbaka till Sverige och återkom till Filadefia på hösten samma år.

Kanske förstärkte ändå vistelsen i USA Pethrus tro på att en rörelse kan förändra ett samhälle.

– I det amerikanska samhället mötte han förmodligen en hel del kristna i ledande positioner, säger Carl-Erik.

Året därpå, 1942, gav Pethrus ut sin första samhällsorienterande bok, Idag lek – i morgon tårar, där han beskrev det svenska samhällets avkristningstendenser, ”nöjeslystnaden”, ”sedefördärvet och brottslighetens enorma tilltagande”.

– Omkring 1942 släppte den gastkramning som andra världskriget skapat. 1920-talet hade varit ett sekulariserat nöjes­decennium, 1930-talet hade skapat oro och rädsla och mer tillflykt till Gud, förklarar Sahlberg.

– I förstamajtåget 1940, när kriget låg inpå våra knutar, hette det ”Den svenska linjen – den kristna linjen”. Men när nazisterna fick sitt första nederlag vid El Alamein hösten 1942, följt av nederlaget i Stalingrad, kom sekulariseringstendenserna från 1920-talet tillbaka med kraft.

Sahlberg skriver i sin bok Om inte Herren bygger huset – Dagen 40 år om en samtalsfråga som Pethrus lämnade in till Kölingareds­veckan (nuvarande Nyhems­veckan) 1943, där han talade om att ”världen går mot upplösning” och att ”historien visar, att olika epokers slutskeden utmärks av dylika förhållanden”.

1945 startades slutligen tidningen Dagen, efter många års kamp och flera försök till samarbete med andra samfund. Bland annat pågick diskussioner om att Pingströrelsen skulle gå in i Missions­förbundets dagstidning, Svenska Morgonbladet.

– Mellan 1944 och 1946 försökte Pethrus skapa en frikyrkoekumenik, men den fick inga bestående frukter, säger Carl-Erik.

– Inom Missionsförbundet och Baptistsamfundet var man förmodligen hela tiden avundsjuk och avvaktande, och inom Svenska kyrkan hade han ingen riktig ingång.

Under hela sitt liv fick denne pingstledare bara predika i en enda domkyrka, i Kalmar.

– Hans plattform var den växande pingströrelsen och där var hans position stark.

1948 inträffade så den så kallade Lidmanstriden.

– Parhästen Sven Lidman for ut i ett våldsamt angrepp på Lewi Pethrus och använde en icke-kristen tidning, Aftonbladet, för denna offentliga bredsida mot honom. Angreppen var ju överdrivna och rent av felaktiga, vilket Pethrus sedan bevisade genom att hänvisa till olika styrelseprotokoll i sina memoarer, Den anständiga sanningen 1953.

Pethrus hade en stor intern opinion i ryggen. Ett församlingsmöte uteslöt Lidman ur Filadelfia­församlingen med stor majoritet, och det var pastorskollegan Allan Törnberg som ledde angreppet på Lidman.

Sven Lidman togs emot i Östermalms fria församling. Han ångrade sedan sitt angrepp och det blev en försoningsmiddag mellan honom och Pethrus 1953.

1950 var den amerikanske pastorn William Freeman på besök i Filadelfia­kyrkan och hade helandemöten, som väckte stort uppseende. Både den profana och den kristna samfundspressen var kritisk, även om de kristna tidningarna försvarade helandets verklighet.

– Freemanmötena och den efterföljande debatten gav ett enormt uppsving för tidningen Dagens upplaga. Efter den svåra och såriga Lidman­striden slöt nu Pingströrelsens folk mangrant upp kring sin rörelse och kring Pethrus. 1950-talet blev kanske hans bästa decennium, säger Carl-Erik.

I spåren av Freemanmötena föddes en förnyelse­väckelse, särskilt bland ungdomar. ”Jag vill vara med bland dem som söker mera av Gud”, sade Lewi Pethrus om den.

I samband med debatten kring Freemans möten skrev den folkpartistiske riksdagsmannen och läkaren Ragnar Huss en interpellation om ”skärpt lagstiftning i fråga om behörighet att utöva läkekonsten”. Statsrådets svar på den blev att det var uteslutet att förbjuda ”helbrägdagörelsen”, men att Freemans möten var ”anstötliga”.

Flera ”frisinnade” folkpartistiska riksdagsmän höll delvis med Huss, och det hela gjorde att Lewi Pethrus distanserade sig från det parti han dittills hade förordat. Han reagerade skarpt mot de folkpartistiska angreppen på Pingströrelsen och tog upp frågan på ledarplats i Dagen.

Till följd av detta minskade stödet för partiet i valet 1950. Pethrus räknade själv med att Folkpartiet förlorade 50 000 röster i hela landet med anledning av debatten.

”Där började den folkpartistiska tillbakagången och där föddes egentligen tanken på det kristna partiet”, skriver Carl-Erik i sin bok.

1955 startade Pethrus också Kristet samhällsansvar (KSA), tillsammans med bland andra biskop Sven Danell. Syftet var att påverka de etablerade partierna att sätta upp kristna kandidater på valbara platser och på så sätt få in fler kristna ledamöter i riksdag och kommunfullmäktige.

Men Lewi Pethrus blev besviken över KSA:s magra konkreta resultat, berättar Sahlberg.

Nu hoppades han i stället på Högern.

– Han engagerade sig i Högerns kulturråd 1956, men drog sig senare ur eftersom han menade att det hade förekommit tveksamhet om hans namn.

Lewi Pethrus hade trott att kristna krafter i de politiska partierna skulle kunna stoppa samhällssekulariseringen, men nu såg han att det inte gick. Därför startade han partiet Kristen demokratisk samling (KDS) 1964.

– Den utlösande frågan bakom KDS var Vilgot Sjömans filmatisering av Lars Görlings roman 491, från våren 1964, där bland annat Lena Nyman har ett fingerat samlag med en schäferhund.

1963 genomförde också Samkristna skolnämnden en lyckad, landsomfattande namninsamling för kristendomskunskapens bevarande på gymnasiet.

– 2,1 miljoner namnunderskrifter var egentligen ett fantastiskt opinionsresultat! Svenska folket ville ha kristendomen kvar som skolämne. Pethrus trodde säkert att KDS skulle samla upp den opinionen, men så blev det inte, egentligen oförklarligt. Han blev nog också besviken när nya krafter drog partiet i en annan riktning än den han ville se.

Carl-Erik anser att även Dagens betydelse för att vända samhällsutvecklingen var begränsad, att ”sekulariserings­goliat” verkade för stor.

1959 startade Pethrus LP-stiftelsen med hjälp av pingstfolkets gåvor i samband med hans 75-årsdag. Han hade alltid haft ett engagemang för människor i nöd. Det första han startade när han kom till Stockholm 1911 var en räddningsmission bland alkoholister och hemlösa.

– Folk i det hyreshus där han bodde klagade över ”lufsiga” och ”luffare” som med loppor på kläder och kroppar sökte sig till honom. Under depressionen i början av 1930-talet ringlade en lång kö av hungriga och arbetslösa till Filadelfia­församlingens soppkök.

Ett av Lewi Pethrus absolut starkaste personlighetsdrag var hans mod, menar Carl-Erik.

– Han tycks inte ha varit rädd för någon eller någonting. Han bars av ett inre patos som inget kunde tysta, även om det säkert hade varit bekvämare för honom att hålla en lägre profil. Med sig i kulturkampen hade han erfarenheten av att ha byggt upp Sveriges största frikyrkorörelse från en enkel källar­församling på Upplandsgatan i Stockholm, säger han.

Pethrus hade sett sina förslag till projekt lyckas: Evangelii Härold, bibelskolan, yttre missionen, Filadelfia­kyrkan, Kaggeholms folkhögskola, Dagen, ”Pingstbanken” och Ibra radio.

– Han hade haft trons nådegåva emot inre och yttre motstånd. Det fanns alltså en djärv tro också när han mötte avkristningen av Sverige. Hade han lyckats i sin egen folkrörelse så kanske det kunde lyckas i svenska folket.

Till föreståndare för LP-stiftelsen handplockade han den före detta missbrukaren Erik Edin.

– Det blev ett lyckokast. Han handplockade även fiskhandlaren Sverre Larsson till ledningen för Dagen, och Kongomissionären Olof Djurfeldt till huvudredaktör för tidningen.

– Det här gör att 1960- och 1970-talen blir stora decennier i pingströrelsens historia och Lewi Pethrus kunde sluta sitt liv med Vasaorden på sitt kavajuppslag, en belöning från det samhälle vars nedbrytande krafter han försökt stävja, säger Carl-Erik.