Båtsäsongen är på ingång och det är många som längtar efter att få lägga sin båt i sjön. Jag tillhör inte den kategorin men har full förståelse för att det finns de som längtar intensivt. Och det är ju fullt naturligt, för man har väl inte en båt för att den ska ligga på land? Man har troligen en båt för att den ska vara i vattnet.
Det får mig att fundera över församlingens roll i världen.
Den kristna församlingen är det viktigaste som Gud har i den här världen. Men den är inte tänkt att vara ett utställningsföremål som befinner sig på betryggande avstånd från världen. Nej, församlingens rätta plats är att befinna sig mitt i världen. I helgen har vi fått fira påsk och påminna oss om Guds gränslösa kärlek till vår trasiga och upproriska värld. Trots att världen korsfäste och förbannade Jesus så slutade inte Gud att älska världen. Och vår himmelske Far älskar fortfarande vår värld med samma ofattbara kärlek.
För att fortsätta att vittna om det har Gud placerat sin församling i världen. I sin översteprästerliga förbön, innan Jesus fängslas, ber han: ”Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, för de tillhör inte världen liksom inte heller jag tillhör världen. Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem från det onda” (Joh 17:14–15). Precis som en båt är till för att vara i vattnet så hör församlingen hemma mitt i den här stormiga, upproriska världen.
Det Guds ord vi har fått att förvalta kan väcka hat och opposition, men vår kallelse är att uthålligt fortsätta att älska världen. Det är här vi är kallade att leva. Därför är jag faktiskt mer rädd för att vi som församlingar stänger in oss i våra kyrkor än för att kyrkorna just nu är stängda för oss. Kanske vill Gud använda den här pandemin för att hjälpa oss att ”sjösättas i den här världens vatten”? Världen har ingen nytta av en församling som isolerar sig och inte lever i den.
Men lika sant som att en båt är till för att vara i sjön, är det att sjön inte är till för att vara i båten. Den båtägare som inte gör allt han kan för att hålla vattnet utanför båten kommer, förr eller senare, att få se sin båt sjunka. Vi brukar säga att vi är kallade att leva i världen, men inte av världen. Vi är kallade att leva i världen, men inte som världen. När den här världens åsikter och värderingar tar över i våra församlingar, då kommer snart ”församlings-båten” att sjunka.
Låt mig säga det så tydligt jag kan: Korset är fortfarande den här världens centrum. Det vittnar om att Gud fortfarande älskar världen med sin gränslösa kärlek. Därför får vi inte förbanna det som Gud inte förbannar. Nej, vi ska älska varje människa med den fullkomliga kärlek som kommer från Gud.
Men korset vittnar också om att Gud, som älskar syndaren, ändå dömer synden. Då kan vi inte välsigna det som Gud inte har kallat oss att välsigna. Därför följer jag med sorg debatten i mitt eget samfund just nu.
Låt oss i våra församlingar hjälpas åt, både att placera båten i sjön, och att ösa så att sjön hålls utanför båten. Jag tror att vi alla har sådant i våra liv som är mer märkt av världens, än Guds rikes, värderingar.