Ibland skojas det med hundägare och frågan ställs: ”Är det du som är ute och går med hunden, eller är hunden ute och går med dig?” En ren träningsfråga, skulle experten säga. Men både hunden och ägaren mår trots allt bättre av att det finns en självklarhet i var auktoriteten ligger.

Ja, det är ett banalt exempel, men principen är desto djupare och viktigare att förstå. Under sin tid på jorden var det en självklarhet att Jesus hade auktoriteten i den osynliga världen – något han har delegerat till oss.

När jag gick in i min första församlingsföreståndartjänst kunde jag märkligt nog nästan fysiskt känna hur något lades över mina axlar. När som helst kunde jag stanna upp på trottoaren i Årjäng och bara veta att jag var ”beklädd” med Guds närvaro. Jag var inte beredd på det, men tror upplevelsen representerade ett beskydd och en auktoritet från himlen, som var avgörande för det Gud sedan lät oss se och göra.

Kanske någon som läser detta undrar vad en församlingsföreståndare är? Majoriteten av teologer och 90–95 procent av alla församlingar i alla tider, runt om i världen, har en ledarskapssyn som utgår från någon form av församlingsföreståndare. Den personen kan kallas för kyrkoherde, biskop, föreståndare, senior pastor, kårledare, och så vidare.

För att se på bibliska exempel kan vi gå direkt till den första församlingen. Där fanns ett kollektivt ledarskap bland apostlarna med flera, men också någon som förde gruppens talan. Till exempel verkar Jakob, Herrens broder, bli församlingsföreståndare i Jerusalem. 

Jag skriver detta för att beskriva hur jag som ung och oerfaren upplevde ett stort beroende i tjänsten. Det fanns inget rum för självtillräcklighet, och än i dag är församlingsledning den svåraste uppgift jag prövat på.

Oavsett graden av ansvar vi som kristna har fått representerar vi alla Jesus Kristus. Med detta följer att när vi möter någon som plågas, så har auktoritet blivit delegerad till oss för att hjälpa.

Ett exempel på detta var när jag för några år sedan satt på ett flyg till England, inbjuden att undervisa. Jag hade fått förbön för resan ett par dagar tidigare hemma i församlingen och en av dem som bad hade gjort följande tillägg i bönen: ”Jag ber att det även ska bli människor helade på flyget”, varpå jag mumlade ett ”Amen”. Sedan tänkte jag inte mer på det.

När jag så sitter på planet blir jag medveten om Guds närvaro och då påminns jag om bönen som talats ut där hemma. När jag såg mig omkring önskade jag nästan att jag inte hade sagt ”Amen” till det där. Det var svårt för mig att se en naturlig möjlighet att be för någon som var sjuk där och då. Eller var det min rädsla för att göra bort mig som gjorde sig påmind?

I stilla bön tänkte jag till slut att det måste vara den unga kvinnan som satt bredvid mig med hörlurar i öronen och tittade ut genom fönstret. Efter att ha inlett ett samtal fick jag en inre bild av en rygg och axlar som värkte, varpå jag frågade om så var fallet. Det stämde och jag fick be en bön, iklädd Kristi auktoritet, varpå hon blev bra!

I kärlek till Gud och människor tror jag det är fler av oss som behöver kliva ut i det mandat som har blivit oss givet.