Det är sommartider och medvetenheten om en Skapare som älskar oss föder en längtan att höra vad han säger. Men jag uppfattar ett allvar i det jag hör.
På Nyhemsveckan talade Cheryl Jones om hur vissa viktiga skeenden bara föds fram genom bön under tider av vånda. På Dalagården under midsommarhelgen beskrev Olof Edsinger kraften i att vandra korsets väg.
På New Wine i Vänersborg predikade Hans Wolfbrandt om hur Jesus kom för att befria skapelsen, som är lagd under syndens och dödens makt – denna världens furste. Han förklarade att varje gång i kyrkohistorien när Gud låter riket flytta fram sina positioner, märker vi hur denna makt reser sig upp, och vi bör som Guds folk förbereda oss på ursinnigt motstånd.
När jag sedan klickar på en länk med Ben Fitzgerald från Europakonferensen, så talar han ut att Europas kristna bör förbereda sig på nya lagar och förordningar som kraftigt försvårar för den som vill följa Jesus.
Jag inledde sommaren med Kjell Axel Johansons senaste bok , Kyrkans återkomst, med analys om orsak och verkan kring förföljelsen av den kristna församlingen. Boken är en måste-läsning om du försöker begripa den tid vi lever i. Kjell Axel, som har många års erfarenhet av kristet ledarskap i Sverige och internationellt, förklarar bland annat hur de som förföljer kristna ofta inte själva förstår varför de gör det, och det kommer för oss i Sverige inte att räcka med grundlagskyddet.
Boken hjälper läsaren att se hur Guds rike växer och att Gud står över allt.
Vad ser vi för tendenser? När jag slölyssnar på ”Godmorgon världen” bryts programmet av med en krönika av Ulrika Knutsson, under vilken jag sätter mig upp. Hon säger: ”I alla internationella jämförelser får Sverige högt betyg i demokrati.”
När SOM-institutet vid Göteborgs universitet låter svenskarna betygsätta sig själva så är vi bäst i klassen, men nu har två forskare – Sten Widmalm och Thomas Persson från Uppsala – kastat grus i maskineriet genom att ställa frågan till drygt 1 500 personer om vilka lagliga fri- och rättigheter de vill ge grupper vars åsikter de verkligen hatar (P1 25/7, 2022). Då blir resultatet oroväckande annorlunda.
I undersökningen valde de ut olika grupper att gilla eller ogilla, som alla rymdes inom demokratins ramar – alltså inte extremistiska eller våldsamma grupper. Det obehagliga är inte att nästan alla ogillar någon grupp, utan att man prompt är beredd att dra in de ogillade gruppernas rätt att yttra sig fritt, demonstrera eller väljas till riksdagen.
I Sverige gäller tydligen inte orden: ”Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.”
En spaning till. Utöver att förståelsen för demokrati är låg bland medborgarna, avstår även våra folkvalda från att offentligt försvara religions- och yttrandefriheten. Är det så att partierna inte ser någon vinning i att aktivt motarbeta förslagen om etableringsstopp av konfessionella friskolor, indragna bidrag till hela samfund, eller statlig inblandning i förkunnelse, bön och förtroliga samtal i religiös kontext?
Jag tvivlar på att förståelsen finns för vilka bakomliggande krafter som är i rörelse.