Nu har jag passerat en ny gräns. För två veckor sedan fyllde jag 65 år. Jag, som inte tycker att det var så länge sedan jag kallades för ”en av de unga förkunnarna” i samfundet, måste slutligen inse att jag inte längre kan räknas in i den kategorin. Det var förresten länge sedan jag kunde göra det, även om jag har försökt intala mig något annat. Vad var det egentligen som hände? Vart tog alla åren vägen?
Jag är så otroligt tacksam till Gud för det liv som jag har fått förmånen att leva. Jag är så tacksam för att jag redan som nioåring fick bli frälst på ett läger i Värmland. Jag är så tacksam för att Jesus har vandrat med mig alla dagar sedan dess. Jag är så tacksam för att jag nu har fått ge drygt 43 av mina år till att tjäna i olika församlingar.
Så nu tänker jag dra mig tillbaks, njuta av stillheten och tänka på att det var bättre förr.
Nej, och åter nej! Jag tänker fortsätta tjäna Gud så länge jag bara orkar. Och jag är fortfarande naiv nog att tro att det bästa kan ligga framför mig. Vem har fått oss att tro på lögnen att livet skulle behöva ta slut vid 65? Vem har fått oss att tänka att vi efter 65 inte längre har något meningsfullt att bidra med? Vem har fått oss att tro att vi nu bara kan ägna oss åt att drömma om hur det en gång var?
Nej, lyssna på C S Lewis: ”Du är aldrig för gammal för att sätta ett nytt mål eller drömma en ny dröm.”
Jag skulle vilja ställa mig på tå och ropa så högt jag bara kan: Alla ni som har fyllt 65, fatta att ni fortfarande kan ha det bästa i livet framför er. Ni får gärna sluta era jobb, men sluta inte att tjäna den högste Chefen och Mästaren. Ni får gärna njuta av härliga semestrar på Kanarieöarna, men sluta inte att vittna om Jesus. Ni får gärna spela golf, men sluta inte att våga be för människor och deras behov.
Livet är alldeles för kort för att inte ägnas åt det allra viktigaste.
Pensionärer i hela landet, förena er med mig! Låt oss tillsammans forma en jättekör som med våra liv sjunger ut vårt beslut så att det dånar genom hela Sverige. Jag föreslår att vi väljer Stefan Almqvists underbara sång, som Carola gjort riktigt känd. Och nu sjunger vi inte lite avmätt och finstämt. Nu klämmer vi i ända från tårna. Nu ropar vi ut för full hals:
”Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, vill jag leva, leva för dig!”
Jag tar tenorstämman. Vilken stämma tar du? Gå gärna in och berätta i kommentarsfältet så att vi vet att vi är många som vill vara med i den här kören. Låt oss visa det här landet att det finns massor av 65-plussare som älskar Jesus och tänker tjäna honom ända in i kaklet. Nu är det inte tid att hålla igen. Nu kör vi så att det ryker!
Lyssna! Jag tror mig börja höra någonting i fjärran. Jag tror mig ana en sång som börjar stiga alltmer. Den verkar komma ända uppifrån Treriksröset och ända ner till Smygehuk. Kan du också ana den? Och även om hon långt ifrån har åldern inne, så tror jag inte ens att Carola kommer att kunna låta bli att stämma in när vi kommer fram till den sista höjningen:
”Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord, så länge mitt hjärta slår, vill jag leva, leva för dig!”