Vad vill Gud säga, och vad säger det om Gud, att frälsaren – den Messias som världen hade väntat så länge på – sänds till jorden på just det här udda sättet?
Varför ett stall och inte ett palats? Varför föds han av en enkel tonårsflicka och inte en blåblodig drottning? Varför är de händer som tar emot honom in i vår värld och verklighet inte kungliga, utan sådana som i normala fall tillverkade stolar och bord i en enkel snickarverkstad i Nasaret? Varför föds frälsaren på vår smutsiga, illaluktande bakgård och inte in i vår instagramfiltrerade semestervärld, där alla är glada och livet är på topp?
För att visa, så tydligt och klart att vi aldrig skulle glömma det, att han inte vill närma sig oss uppifrån utan från sidan. Inte som en demonstation av makt och överlägsenhet, utan av identifikation. Att han kommer till oss på våra villkor, inte på sina egna.
Ändå hade ingen blivit förvånad om han kommit uppifrån. Han är ju ändå Gud. Hans tron är upphöjd över allt och hans allmakt, majestät och härlighet liknar ingen annans.
Men även om man kan råda och regera uppifrån, kan man bara omfamna från sidan. Och det Gud längtade efter mer än något annat var inte att få regera över dig, utan att få omfamna dig. Att få älska dig.
Därför var just det själva crescendot i änglahärens julnattssång över Betlehems ängar: ”... bland människorna som han älskar” (Luk 2:14).
I Jesajas bok hörde vi änglarna sjunga en annan sång: ”Helig, helig, helig” (6:3). Ord som uppmanade till vördnad och helgelse, och ledde till att folk föll ner och tillbad. Den dimensionen av vår relation till Herren avslutas inte i och med det gamla förbundet – tvärtom understryks den gång på gång i Bibelns finalbok. Han är fortfarande helig, och vi är fortfarande kallade att falla ner och tillbe.
Men just den natt då Jesus föds är det inte Guds helighet som proklameras från himlen. Sången handlar i stället om hans kärlek till dig. Om att han älskar dig över allt annat.
Ordet som används för ”älskar” i änglarnas sång är inte heller ett av Bibelns vanliga ord för kärlek. Eudokias betyder lika mycket ”tillfredsställelse” och ”lycka”.
”Bland människorna som gör honom lycklig.”
Smaka på den. Får du samma bilder som jag inom dig? Förälskelsens pirr av lycka. Den mogna kärlekens djupa tillfredsställelse. Att sitta och titta på barnet eller barnbarnet och älska så att man nästan går sönder inuti. Lycklig av kärlek.
Vågar du tro på och acceptera att Gud själv ser dig på just det sättet? Vågar du lita på att det var den pirrande, innerliga, exploderande kärleken till just dig som motiverade honom att ge dig sin vackraste gåva: sin egen, enfödde son? Att hans kärlek till dig inte är en juridisk överenskommelse, ett kallt konstaterande, utan att han ”gläder sig över dig med lust” och ”fröjdas över dig med jubel” (Sef 3:17)?
Att du, trots din ofullkomlighet, din otillräcklighet och dina misslyckanden, är hans ögonsten? Den som gör honom lycklig.
Och att det är just därför han möter dig från sidan. Att det är därför han föds rakt in i ditt illaluktande stall. För att få omfamna dig, hårt, varmt och länge, och viska in i ditt hjärta hur mycket han älskar dig.