Denna långhelg väntar två flaggdagar. De uppmärksammar två olika maktcentra i Sverige, som i viss mån står i motsättning till varandra, men som ändå har lärt sig leva med varandra. Kungen och socialdemokratin – ett numera fridsamt men ändå spänt förhållande, där kungamakten för ögonblicket kanske har ett ovanligt överläge.
Den 30 april är Hans Majestät Konungens födelsedag. Kungamakten i Sverige har sedan 1970-talet en klart försvagad ställning rent politiskt, där monarken visserligen är statschef, men enbart med representativa uppgifter. Nuvarande regent, Carl XVI Gustaf, har inte heller lyckats bygga en så stark förtroendeställning som många av hans företrädare haft.
Likafullt står monarkin stark i Sverige. Landet flaggar för statschefens dag – inte i första hand utifrån översvallande entusiasm inför kungens person eller arbetsinsats, utan för att han representerar Sverige, vår historia och en institution så långsiktig att den kan stå över tillfälliga mediedrev och politiska kastvindar.
Dagen därpå ska flaggan åter hissas, denna gång för arbetarrörelsens helgdag den 1 maj. I år befinner sig Socialdemokraterna för första gången på åtta år i opposition, och åtnjuter samtidigt opinionssiffror på klart över 35 procent, siffror som partiet inte varit i närheten av på många år. Trots att Socialdemokraterna under merparten av det senaste seklet har styrt Sverige har partiet på senare decennier haft sitt starkaste stöd när de just förlorat makten.
Kanske är det just denna situation som gynnar socialdemokratin allra bäst, där förstamajfanorna kan väcka nostalgiska minnen från den tid där partiets långa armar sträckte sig över hela samhällskroppen och där 40 procents väljarstöd betraktades som katastrofalt lågt.
Nostalgi kan dock vara en förrädisk känsla, både för monarkin och för socialdemokratin. Båda dessa aktörer har haft en stark ställning så länge att deras identitet har flätats samman med landets. Monarkins rötter sträcker sig dock 900 år längre bak än Socialdemokraternas.
Och även om opinionsinstituten just nu beskriver ett ovanligt starkt stöd för de senare, står socialdemokratin trots allt i en långt utdragen nedförsbacke, och det gäller inte bara i Sverige. Rörelsen har sedan i höstas förlorat makten både här och i Finland samt med knapp nöd lyckats behålla den i Danmark, samtidigt som man upplevt svåra motgångar i regeringsställning i Norge och Tyskland.
Just nu filar man som bäst på de sista detaljerna i Magdalena Anderssons förstamajtal.
Regeringen Kristersson har mött en del motgångar sedan den tillträdde, och Socialdemokraterna har därför fått en bekväm oppositionsroll. Men steget därifrån till en tänkbar valvinst 2026 är trots allt väldigt långt. Och även om folket grämer sig över elpriser och annat och därför söker sig andra alternativ än regeringen Kristersson, är det inte säkert att de i skarpt läge skulle vilja återlämna Rosenbadsnycklarna till Magdalena Andersson.
Om vårvädret blir vänligt finns därför risken att folket ändå väljer andra utflyktsmål än de röda fanorna på första maj.
I det avseendet sitter kungamakten i Sverige i en långsiktigt tryggare position. Och när det är dags för generationsväxling för det ämbetet står Victoria och Daniel redo, rustade med ett ännu starkare förtroendekapital än nu sittande regent.
Så även om socialdemokratin har lyckats få den egna rörelsens dag utsedd till helgdag för hela folket, vajar de svenska flaggorna kanske ändå något kraftfullare på kungens födelsedag än på arbetarrörelsens dag därefter.