Att framföra skarp kritik utan att ramla över i de osakliga utbrottens dike, det är en konst som få behärskar. Göteborgs tidigare kommunalråd Ann-Sofie Hermansson vågade ta den debatten när hon öppet kritiserade Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och dess företrädare Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.
Hermansson har varit en av få socialdemokrater som tagit risken att stöta sig med den stora muslimska väljarkåren genom att tala klarspråk: Våld och terror kan varken tolereras eller ursäktas, inte heller när det gäller islam.
Det är flera inslag i den här härvan som känns moraliskt stötande. Att en rättegång över huvud taget har hållits är anmärkningsvärt. Det ska mycket till för att dra en meningsmotståndare inför rätta för formuleringar i offentlig debatt. Uttalanden som döms som förtal är trots allt väldigt ovanliga, och tingsrätten hade goda skäl att frikänna Hermansson för hennes uttalande att inte upplåta offentlig lokal till de muslimska företrädarna, på grund av deras återkommande urskuldande av muslimsk terrorism.
Även de målsägandes reaktion måste anses som magstark. Genom den här processen har MMRK-representanterna återkommande och utan grund slagit ifrån sig all kritik som ”islamofobi” som kränkt deras muslimska tro. Ordet sätts här medvetet inom citationstecken; att avfärda sakliga argument som psykiatriska diagnoser i form av diverse fobier, det är ovärdigt en god offentlig debatt. Den som vill verka i ett demokratiskt samhälle behöver också acceptera att bli synad.
En öppen debatt är måhända ovanlig i ett strängt muslimskt samhälle, men den som vill spela på den offentliga spelplanen i Sverige måste faktiskt vara redo att hantera andra ståndpunkter än den egna, och sluta låtsas som att kritiken handlar om något annat än den faktiskt gör.
Här ligger dock ett problem: Flera muslimska organisationer som uppbär stora offentliga bidrag har tagit för vana att ifrågasätta den granskning som alla andra grupper utsätts för. Men den som offentligt ursäktar eller försvarar terrorister placerar sig utanför samhället, och måste då också acceptera att benämnas därefter.
Det måste också anses provocerande när de målsägande förklarar vilken skada de har lidit av att Hermansson kritiserat dem. Mer klädsamt hade varit att göra som alla vi andra får göra, om vi uttryckt oss på ett sätt som uppfattas riktigt illa. Vi får ångra oss, göra bot och försöka upprätta förtroendet igen. Det håller dock inte att dra offerkortet och rasiststämpla alla kritiker. Om man vill ha samhällets förtroende är det rimligare att visa sympati för terrorns offer, snarare än dess förövare.
Det är också olidligt tröttande hur opinionsröster som Aftonbladets kultursida har gjort om ärendet till en fråga om hudfärg, klass och privilegier. Det behöver bli ett slut på den här dramaturgin; vi kan inte ha ett samhällsklimat där ett identitetspolitiskt duntäcke ständigt sätts upp runt vissa grupper för att göra dem immuna mot granskning.
Den sortens dubbla måttstockar tillhör de allra mest stötande inslagen i vår tids debatt. Handlingar och uttalanden kan inte avgöras av vilken grupp de utpekade personerna tillhör. Moraliska frågor ska bedömas på moraliska grunder, inte avvisas genom att hänvisa till etnicitet, klass eller andra ideologiska variabler. Det är skillnad mellan gott och ont, och den skiljelinjen måste hållas klar i ett fungerande samhälle. Ann-Sofie Hermansson är en av alltför få som tagit bladet från munnen om den muslimska extremismen. Det ska hon ha all heder för.