För ett halvår sedan fick Kristdemokraterna gå in i regering som näst starkaste parti. Det var en triumfens dag – äntligen bildades ett nytt styre som skulle kunna vara med och byta till en ny, mer värdeorienterad politisk inriktning!
Efter maktskiftet hamnade partiet dock snart i motvind, där Ebba Buschs energifrågor visade sig betydligt mer komplicerade än befarat. Och redan nu tycks varningsklockorna för KD ringa starkare än glädjefanfarerna.
Det var därför en högst ovälkommen dramatik som rullades upp i veckan när partisekreteraren Johan Ingerö hastigt fick avgå efter polisanmälan från EU-parlamentarikern Sara Skyttedal. Utan att ta ställning i anklagelsen vittnar den uppkomna situationen under alla omständigheter om en partikultur med problem. Dessa behöver vändas om Kristdemokraterna ska ha förutsättningar att dels behålla sina kärnväljare och dels vinna nya.
Det finns två huvudpunkter i veckans affär som båda parter är överens om: Sara Skyttedal och Johan Ingerö har de senaste månaderna haft en arbetsrelaterad konflikt. Expressen skriver att det handlat om att partisekreteraren kritiserat de drogliberala utspel som hon gjort mot partiets linje. Båda tycks också överens om att det efter EU-valet 2014 hölls en efterfest, där flera deltagare söp sig rejält berusade och somnade på ett hotellrum.
Därefter går uppgifterna isär om huruvida Ingerö haft sin hand på hennes lår eller inte. Den polisiära förundersökningen har redan lagts ner på grund av att eventuellt brott är preskriberat. Politiskt och medialt är beviskraven dock avsevärt lägre, och därför fick Ingerö gå.
Det finns flera märkligheter i partiledningens hantering av denna affär. Ebba Buschs kommentar att Ingerö ändå skulle ha fått avgå framstår som klart tveksam. Om Ingerö nu var så dåligt lämpad vore det mer klädsamt att erkänna att det var en dålig rekrytering. Men eftersom Ebba Busch för bara några månader sedan välkomnade Ingerö som en nyckelspelare inför valet 2026, känns hennes ord därför som en bortförklaring.
Men framför allt vittnar den här affären om en partikultur som hamnat helt snett. Inget parti, allra minst ett kristdemokratiskt, borde ha en så bristfällig alkoholkultur att ledande politiker försätter sig i en sådan här situation.
KD:s principprogram föreskriver att offentlig representation ska ha ”återhållsamhet med alkohol”, att det är angeläget att ”motverka ungas alkoholkonsumtion” och att ”drogfria miljöer ska främjas”. Det ger därför ett närmast barnsligt rebelliskt intryck när partirepresentanter gör det till en dygd att gärna bryta mot frikyrkliga normer på området. En sådan inställning tycks alltid i längden få människor att köra i diket och skada både sig själva och andra. Det gäller både alkohol, droger och sexualitet.
Och det är verkligt beklagligt när just kristdemokrater bidrar till formandet av en sådan kultur.
Även om Ingerö säkert har sina brister kan han ändå föra en ideologisk diskussion, och denna affär innebär därför en dubbel skada för partiet. När detta läggs vid sidan av hur en värdekonservativ politiker som Lars Adaktussons beskriver hur han manövrerats bort, kvarstår en bild av ett parti med svajig ideologisk bas.
Om KD nu vill återvinna förtroendet krävs både att man klarar att ta politiskt ansvar och hålla en ideologisk linje, men också att man kan visa privatmoralisk trovärdighet. Liberalt sinnade politiker kanske anser detta mossigt. Men det är trots allt en sådan hållning som håller i längden. Kristdemokrater som nödvändigtvis vill vara som alla andra partier kan därför hellre lämna sin post än att riva sönder det egna partiet.