Det mest ”internationella” en svensk kunde göra i går var att, precis som andra folk runtom i Norden, Europa och övriga världen, fira sitt eget lands självständighet, frihet, fred och demokrati.

Det är en långsiktigt positiv utveckling som går att skönja i den gradvis ökade folkliga uppslutningen vid det svenska firandet, alltsedan att riksdagen 1983 omvandlade Svenska flaggans dag till landets nationaldag, förstärkt 2005 av att också bli helgdag (dock onödigt och taktlöst nog på Annandag pingsts bekostnad). 

Det är en god trend, som denna gång fördjupades av att Sveriges självständighet och nationella självbestämmande i och med i år fått gälla i hela 500 år, vilket gör vårt land till en av de äldre nationalstaterna i Europa.

Utan känsla för, gemenskap med och tacksamhet över sin hembygd, sina landsmän och sitt fosterland blir människan rotlös och utan identitet, nog så farliga ingredienser i att bryta ner såväl en persons självkänsla och mående som hela samhällsgemenskapen.

Innebörden i att sjunga med i ”Du gamla, du fria” på Sveriges självständighetsdag, inför den korsprydda flaggan, är att bejaka tanken på tacksamhet över det land som Gud gav oss – för fredlig samexistens med såväl grannen som grannländer.