Samtal om religion havererar ofta i den offentliga debatten. Som efter Uppdrag gransknings program ”Sexköp i Allahs namn”, om de så kallade njutningsäktenskapen bland shiamuslimer.
Richard Jomshof, SD:s partisekreterare, skrev på Twitter efter programmet: ”Islam, denna avart till religion, grundad av krigaren, massmördaren, banditen och slavhandlaren Muhammed, har ingenting i vårt land att göra. Muhammed höll sig för övrigt själv med sexslavar, så det är inte förvånade att sedvänjan existerar.”
De upprörda reaktionerna lät inte vänta på sig, men det var mer skällsord än analys.
Problemet med Jomshofs tweet är inte vad han säger om Muhammed. Det är tillåtet och angeläget att göra kritiska bedömningar av inflytelserika historiska personer. Att miljoner människor nästintill dyrkar personen påverkar inte den saken. Som med Mao Zedong, en av 1900-talets mest avskyvärda personer, som samtidigt har hyllats av miljontals människor.
Detsamma gäller Muhammed. Hans liv och gärning måste få bedömas oavsett hur många som högaktar honom.
Problemen med Jomshofs påstående finns på två andra områden.
Det första gäller generaliseringen av islam som ”denna avart till religion”. Det är samma sorts påstående som när Richard Dawkins talar om ”religion som roten till allt ont”. Religion är ett alltför mångfasetterat fenomen för sådana svepande omdömen. Samma sak gäller islam, som efter 1 400 år möter oss i en mängd traditioner, övertygelser och former som behöver utvärderas var för sig.
Det andra problemet gäller påståendet att islam inte har i vårt land att göra. Vi har religionsfrihet och det innebär att olika religioner, inklusive världens näst största religion, har en självklar rätt att fritt praktiseras i Sverige.
Centerpartiets Annie Lööf, som gillar rollen som den moraliskt upprörda rättrådigheten, reagerade snabbt: ”Det här är ren och skär rasism. Jomshof menar att muslimer inte har något att göra i Sverige.” Så var vi tillbaka till frågorna om vad som får lov att sägas och om vem som är rasist.
Ordet rasism står numera inte för rasbiologiska uppfattningar. Rasism definieras, för att citera ur regeringens Nationell plan mot rasism, som uppfattningen att människor utifrån ”föreställningar om ras, nationellt, kulturellt eller etniskt ursprung, religion, hudfärg eller annat liknande förhållande är väsensskilda från varandra och att de därmed kan eller bör behandlas på olika sätt”.
Men strikt talat har Jomshof inte sagt något om människor, utan bara om islam, och därför skjuter anklagelsen om rasism över målet.
Samtidigt är islam för många muslimer sammanvävd med den egna självförståelsen, på samma sätt som den kristna tron är sammanvävd med den kristna människans självförståelse. Det betyder i praktiken att om islam eller kristen tro inte hör hemma i Sverige så hör inte heller muslimer eller kristna hemma här.
Så igen: Ur religionsfrihetens perspektiv bör Jomshofs uttalande klandras.
Men det finns också frågor som studsar tillbaka till Annie Lööf och övriga politiker. Kontexten var ju sexköp som inom shiaislam kan rättfärdigas religiöst. Inför specifika idéer – som förbud att lämna islam, eller att hädelse av islam ska mötas med våld, eller önskemål om särlagstiftning utifrån sharia, eller sexköp som omdefinieras som njutningsäktenskap – är det relevant att fråga: Vilken plats ska det ha i vårt land?
Varken ogenomtänkta provokationer från SD eller att omedelbart dra ner samtalet i rasism-diket hjälper oss att bearbeta de frågorna. Visst kan vi bättre än så?