Riksrevisionen är ett av den svenska demokratins viktigaste verktyg. Deras oberoende granskningar utgör en medborgarnas förlängda arm för att undersöka att myndigheter och politiker sköter sitt uppdrag. Granskningen av hur de ansvariga genomförde och följde upp Pisa-undersökningen om skolelevers kunskaper har nu ställt de ansvariga i ett klart besvärande ljus. 

Utbildningsminister Anna Ekström berömde sig tidigt över Sveriges förbättrade resultat i senaste Pisa. Noggranna granskare insåg dock snart att resultaten dopats av att många invandrade elever aldrig skrev provet, vilket gjorde att elevkunskaperna i Sverige framstod som bättre än de faktiskt var.

Riksrevisionen sammanfattar: ”Det är allvarligt att regeringen inte har vidtagit tillräckliga åtgärder för att utreda de tveksamheter som framkommit.” Det är myndighetssvenska för att förklara att detta har varit riktigt illa skött från början till slut. 

Det är möjligt att Anna Ekström kan rida ut den här stormen och sitta kvar, men förtroendet är tydligt skadat av episoden. Hon har visserligen varit snabb med att lägga den största skulden på Skolverket, men det är att göra saken alltför lätt för sig. En minister kan aldrig frånsäga sig det yttersta ansvaret, speciellt när man gärna själv vill göra en politisk poäng av förbättrade resultat.

Riksrevisionen visar ju också att tjänstemän på departementet uppmärksammade det snedvridna elevurvalet, men att deras synpunkter inte fick gehör hos de ansvariga. 

Det ska medges att inte heller Skolverkets generaldirektörs respons på granskningen inger något större förtroende; hans muntert överraskade svar förtjänar att återges ordagrant: ”Så nu tycker jag att jag har omfattande kunskap för att faktiskt ta ansvar för att korrigera det där som vi nu fått syn på i riksrevisionens rapport.”

Lite större kompetens än så måste dock krävas av den högste ansvarige för svensk skolundervisning. Det duger inte att vara ovetande om hur man genomför ett prov tills granskande myndighet lägger fakta i ens knä.

Varje politiker kan frestas att använda statistik för att lyfta fram sin egen förträfflighet. Pisa-undersökningens syfte är dock inte att vara fjädrar i hatten för ministrar, utan att ge en överblick över elevers kunskaper för att ge relevant beslutsunderlag så att de ansvariga kan förbättra skolutbildningen i landet. 

En av de grundprinciper som skolan ska lära eleverna är att inte fuska på prov. Och då är det förstås lämpligt om inte ministrar och generaldirektörer gör det heller.