Två rörelser i tiden brukar kallas för nationalism och globalisering. Hur ska vi som kristna förhålla oss till dessa saker?
Ett annat fenomen är den speciella form av nation som vi brukar kalla för stormakter. De har präglat vår värld i ett antal århundraden. Under 1500-talet och framåt dominerades världen av några europeiska stormakter, framför allt England och Spanien. Via sin sjöfart kunde de ha kontroll över stora delar av världen.
Europas ställning försvagades kraftigt genom första och andra världskriget. Efter första världskriget trädde USA fram som en stormakt, och efter andra världskriget var det Sovjetunionen. Världspolitiken dominerades sedan av spänningen mellan USA och Sovjetunionen fram till Sovjetunionens kollaps i början av 90-talet. Därefter blev USA åter den dominerande stormakten.
De senaste tjugo åren har Kina alltmer stärkt sina positioner i världspolitiken. Kina har fler invånare än hela EU och USA tillsammans och närmar sig västvärlden i ekonomisk styrka för varje år som går. Kina försöker använda sin ekonomiska styrka för att utöva dominans över stora delar av världen.
Även på Bibelns tid fanns det stormakter. Gamla testamentet beskriver Egypten, Assyrien, Babylon och Medien-Persien som stormakter. I Nya testamentet är romarriket den helt dominerande stormakten.
Bibeln demoniserar inte stormakter. Gud kan i vissa lägen använda dem för sina syften, i vissa lägen dömer han stormakterna för deras orättfärdighet, våldsutövning och förtryck och då försvinner de från historiens scen.
Både utifrån Bibeln och världshistorien kan man dra slutsatser om att det är Guds vilja att det ska finnas stater och nationer. Men dessa stater och nationer förändras ständigt i sin karaktär och sina gränser. Den moderna formen av nationalstat med strikta gränser, medborgarskap och passkontroller är ett fenomen som började växa fram på 1800-talet.
Europas gränser har ständigt förändrats under senaste tusen åren, och ständiga folkvandringar har medfört att den etniska homogeniteten är mycket begränsad i de europeiska länderna. Samma sak gäller för Nord- och Sydamerika genom all invandring från Europa som pågått de senaste femhundra åren.
Den mest homogena nationen i Europa är Island, med en etniskt homogen befolkning som bott på denna ö i årtusenden. Sveriges gränser har ändrats många gånger sedan Gustav Vasas tid. Fram till 1809 hörde Finland till Sverige. Norge hörde till Sverige under en hundraårsperiod fram till 1905. Skåne hörde till Danmark en gång i tiden, Baltikum har en gång hört till Sverige. Norra Polen och norra Tyskland har en gång hört till Sverige.
Att människor har flytt från krig, förföljelse och fattigdom har präglat hela mänsklighetens historia, och det är stående inslag i Bibelns värld. Den kristna församlingen är dessutom kallad att gå ut i hela världen med budskapet om Jesus, vilket förutsätter att man ska kunna flytta till alla länder. Det finns inga förbud i skriften mot migration varken av ekonomiska skäl, av missionsskäl eller för att fly undan förtryck.
Antalet stater och nationer har kraftigt ökat i världen senaste hundra åren genom avkoloniseringen. Det är uppenbart att det inte finns fasta givna gränser och nationer som är av Gud givna; det är något som ständigt förändras. Däremot är det en gudomlig institution att det ska finnas stater och nationer. Om dessa ska vara stormakter eller små stater finns det inte heller några strikta regler för i Bibeln.
Staterna, politiken och nationerna är en del av det som Bibeln kallar för ”världen”. Vi är uppmanade som kristna att inte älska världen – vi har vårt medborgarskap i Guds rike, där Kristus är konung. Men som kristna är vi kallade att älska och tjäna det land där vi bor. Det innefattar att tacka Gud för och respektera vår överhet, i Sveriges fall innefattar det riksdag, regering och statliga myndigheter.
Men vår tillhörighet och identitet är i något större än nationalstaten – det är Guds rike. När nationalismen blir den helt dominerande faktorn riskerar den att bli en avgud.