Minns du sången ”Det vackraste” med Cecilia Wennersten? 1995 fick den ett enormt genomslag som ett avbrott i det annars förytligade innehållet i Melodifestivalen. Det var en väldigt enkel och vardaglig text. Men folket sög den till sig.
Det vackraste jag vet
är att se dig när du sover.
Här råder stilla frid
och jag glömmer både rum och tid.
Den här sången dyker upp i min tanke efter att ha sett den närgångna och samtidigt tragiska dokumentärfilmen ”Parning”, som just kommit på SVT. Filmaren Lina Maria Mannheimer har bjudit in två unga svenskar, Naomi och Edvin, till att ge en inblick i ett år av den moderna dejtingkulturen.
Det blir extremt privat, och det blir mycket sorgligt.
Naomi är sexuellt utlevande, och vi får senare höra om bakgrunden med svek och övergrepp när hon var barn. Edvin är mindre erfaren, och inte van vid hennes sätt att närma sig. Filmen visar hur de planerar för en sexuell relation – för det är i den änden man börjar i vår kultur.
Men tittarna förstår att de mötena inte riktigt klickar, och därefter blir det jobbigt. Naomi får känslor för Edvin, men han förmår inte nå henne på det planet. Hon blir ledsen, stänger av. Då börjar förälskelsen komma hos Edvin, men då har Naomi redan gått vidare i tanke och känsla. Båda blir sårade, ensamma.
Vår tids internetdejting har satt i system att gå rakt på det sexuella mötet, snarare än att man och kvinna får närma sig på andra plan och låta passionen komma i den takt den själv vill. Orsaken till att den kristna kyrkan under hela sin historia har avvisat den första modellen och rekommenderat den andra är inte en vilja att förbjuda allt roligt, utan att möjliggöra verklig kärlek och närhet.
Stunder av stillhet,
ett ögonblick av ro ibland.
Stunder av lycka,
att bara ha varandra.
Eftersom de är kvar i filmprojektet fortsätter Naomi och Edvin ändå att träffas. Hon berättar om sina sexuella möten, men inget av dem låter lustfyllt, bara förnedrande. Edvin sväljer hårt och gråter när ingen ser.
Trots att de ibland har verkligt roligt tillsammans, och vi ser hur glädjen tänds i deras ögon, så vågar ingen av dem öppna för hjärtats intimitet, trots att tittaren ser hur den ligger precis bakom hörnet. Det enda tillfälle som verklig innerlighet skymtar fram är när mobilkameran råkar fånga Edvins föräldrar i en stunds varm omfamning där ögon och själar möts. Kontrasten blir total.
Självfallet går Naomi i Prideparaden, tillsammans med andra välmenande samhällsinstitutioner, politiker och Svenska kyrkan. Sedan går hon hem.
Den svenska samtidskulturen begår ett ohyggligt svek när den lurar unga människor att friheten ligger i att bryta alla normer och att sex är den självklara dimensionen där man får ”älska den man vill”. Den här filmen klär brutalt av den filosofin och visar skadeverkningarna när sex görs till den avgud som allt ska kretsa kring, i stället för att låta människor mötas i verklig kärlek.
Detta blir extra tydligt i filmens avslutning, när Edvin flyttar till jobb i Singapore. Ensamheten driver även honom in i tillfälliga sexuella möten, och nu blir det i stället han som sårar andra tjejer.
I filmens final flyger Naomi till honom. Vanliga spelfilmer brukar sluta med att huvudpersonerna äntligen vågar blotta sin längtan och lyckas nå fram till varandra. Men Hollywood är inte verkligheten. Slutet visar i stället hur Naomi och Edvin skriver nyårslöften om nya, sexuellt gränsöverskridande handlingar – med andra. De sitter nära varandra, och de är oändligt ensamma.
Den kristna kyrkan har ett mycket angeläget uppdrag när så många människor blir skadade av vår tids radikala individualism. Ta ett vuxet ansvar. Utmana lögnen och visa på ett annat liv.
Det är en rikedom
att få älska och att älskas.
Vår kärleks sårbarhet
är det vackraste jag vet.