Frikyrkorörelsen har under flera decennier sett medlemssiffrorna vika neråt – en utveckling som för övrigt gäller hela Folkrörelse-Sverige. Frikyrkans eventuella kris är dock inget mot det ras som de politiska partierna har upplevt under samma tid.

För 25 år sedan var över en halv miljon svenskar medlemmar i de tre överlägset största partierna: Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern. I dag har den siffran rasat med mer än två tredjedelar.

Det finns demokratiska risker när medlemmarna sviker de styrande partierna. De politiska karriäristerna kan ta över som riktningsgivare, och partiernas kontakt med fotfolket kan gå förlorad. Ständigt sjunkande medlemstal gör rimligen också något med en organisations självbild, oavsett om det är en frikyrka, en idrottsförening eller ett politiskt parti.

Särskilt smärtsamt lär det vara för Centern, som om utvecklingen håller i sig nu torde ha passerats av Sverigedemokraterna – något som säkerligen hugger i den tidigare så manstarka centerrörelsen.

Det tycks som om partier som envist håller fast vid en grundidé har klart lättare att attrahera medlemmar än de tidigare så dominerande maktpartierna S, M och C. Vänsterpartiet har nästan fördubblat sitt medlemstal de senaste tio åren genom att konsekvent profilera sig som vänsteropposition, även när de i realiteten varit med och styrt i skuggan av Socialdemokraterna.

Partier som uppfattas svika sina ideal straffas däremot, inte enbart av väljarna, utan även av sina egna. Miljöpartiet hade efter valet 2014 över 20 000 medlemmar; i dag är bara hälften kvar. Väljare och medlemmar kan köpa att en koalitionsregering kan innebära kompromisser, men när avståndet mellan ideal och praktik blir alltför långt börjar människor se sig om efter alternativ som de uppfattar som mer trovärdiga.

Partiernas medlemsstatistik ger också insikter som andra – inte minst kristenheten – kan lära av. I vägvalet mellan att söka nya anhängare genom att vända kappan efter opinionsvinden och att hålla fast sina rötter och grundvision, verkar gemene man föredra det senare.

Kristdemokraterna har haft ett tämligen konstant medlemstal under de senaste tio åren, dock med ett tydligt undantag: år 2016, när partiledaren Ebba Busch Thor marscherade i Prideparaden och nära tusen medlemmar marscherade ut ur medlemsmatrikeln.

De senaste veckorna har nya medlemmar strömmat till partiet, som nu hamnat i opposition. KD:s utmaning nu blir att ta hand om dessa nya, samtidigt som man behöver bevara sin ideologiska grund.

Både politiker och kyrkoledare kan gripas av frestelsen att försöka bli bekräftade av etablissemanget. Men att bli framlyft i media är inte detsamma som att ha ett starkt förtroende. Ibland tycks det faktiskt vara tvärtom.

Samma tendens syns bland de kristna samfund som försökt omorientera sig efter sekulära ideal. Detta har över hela världen varit en numerärt sett misslyckad strategi. Liberala församlingar och samfund går tillbaka, medan bibeltrogna grupper växer.  

Både den politiska och den kyrkliga scenen pekar på samma grundmönster: Människor i vår postmoderna tid står ofta som åsnan mellan två hötappar. Å ena sidan önskar de valfrihet och individen i fokus, men samtidigt längtar de efter att få luta sig mot en auktoritet som faktiskt står för något. Om människorna då inte finner kloka ledare som orkar stå raka i opinionsvinden, så kommer människorna i stället att vända sig till osunda ledare.

Därför är det av högsta vikt att både politiska och kristna ledare förmår stiga fram med den mognad, trovärdighet och urskillning som vår tid behöver.