”Om dessa tiger, ska stenarna ropa.” När Kristdemokraternas ledning vill tysta all diskussion om abort och människovärde kommer debatten att föras av andra.
Hanne Kjöller, Dagens Nyheter, och tidigare justitieminister Tomas Bodström har alla uttryckt förvåning över att det inte får förekomma olika uppfattningar i denna fråga. Och journalisten Jörgen Huitfeldt har i en uppmärksammad ledarkolumn (7/2) berättat om sitt och hustruns svåra beslut att inte avbryta en graviditet efter beskedet att det väntade fostret hade Downs syndrom.
En viktig fråga som borde diskuteras är denna: vad händer i ett samhälle som årligen avbryter livet för ett stort antal blivande människor? Hur påverkas självkänsla och framtidstro, attityder, hälsa, familjeliv? Det kan vi inte säkert veta, eftersom någon sådan forskning och sammanställning inte görs.
Däremot kan vi dra slutsatser av vad som händer vid motsatt utveckling, när ett samhälle går från höga aborttal till kraftigt minskade abortingrepp. Det är vad som skett i Ryssland och den tidigare kommunistiska världen, där antalet aborter minskat kraftigt.
Polen är det främsta exemplet på att en sådan utveckling haft revolutionerande betydelse, för det egna landet och för kommunismens sammanbrott.
När den oberoende, men katolska kyrkan närstående fackföreningsrörelsen Solidaritet bildades 1980, fick den stor uppmärksamhet i väst. En viktig programpunkt förtegs dock: motståndet mot en abortlag som innebar årliga aborttal som låg betydligt över Sveriges. Detta var en huvudpunkt i Solidaritets program och den fick omedelbart effekt.
Utan lagändring, utan officiella direktiv, helt på frivillig folklig väg, började aborttalen att sjunka kraftigt. När kommunismen föll, knappt tio år senare, var Polens abortsiffror nere på mycket låga nivåer.
Det polska folket hade i det tysta genomfört en en livets revolution som, tvärtemot vad som påstås i västmedier, fått positiva effekter för kvinnors hälsa, familjernas välstånd och för samhället i stort. Det är sannolikt ingen tillfällighet att Polen är det östland som tydligast återhämtat sig efter kommunismen och som präglas av stark självkänsla och framtidstro.
Hur ser då samhällsutvecklingen ut i västvärlden, där antalet aborter fortsätter att öka och där abort framställs som ett stort framsteg för samhället och kvinnorna? Präglas västvärlden av harmoni och framtidstro? Nej, knappast, snarare av en kronisk samhällsdepression utan hopp och glädje.
De stora vinster som utlovades i abortdebatten för femtio år sedan har inte förverkligats. Utvecklingen har i många fall gått i motsatt riktning. Kvinno- och barnmisshandel har ökat, skilsmässorna likaså, och kvinnors fysiska och psykiska välbefinnande har försämrats, liksom barns psykiska hälsa. Användningen av antidepressiva medel har ökat kraftigt, framför allt hos kvinnor.
Självrespekt och respekt för sina medmänniskor är grunden i ett livskraftigt samhälle. Inte minst gäller detta den starka kraft som sexualiteten utgör. Missbrukas den, vacklar samhället.
Ett annat perspektiv på detta återfinns i två nyutkomna böcker, Åsa Linderborgs Året med tretton månader och Fredrik Virtanens Utan nåd . Här skildras en misär bland Stockholms kulturelit som man inte trodde var möjlig. Abort är här den naturliga konsekvensen av en sexualitet som helt frikopplats från respekt och medmänsklighet. Det är till detta liv, i nöjeskvarteren i Stockholms innerstad, som unga flickor lockas, utnyttjas och får sina liv sargade.
En samhällsvinst? Nej, snarare en katastrof som drabbar hela samhället.