Världen brinner. Bokstavligen. Blodet flyter på Sveriges gator. Bokstavligen. Ansvariga politiker hanterar läget genom att – på ren svenska – tjafsa. Om det demokratiska systemet ska bevara sin legitimitet är det dags för politiker och medier att höja sig till en vuxnare nivå.
I Sydamerika härjar enorma skogsbränder i Amazonas. Men i stället för att rikta all uppmärksamhet på bränderna, utreda orsakerna och bygga för framtiden, sätter flera i stället sitt ego först. Bolivias president Morales är osams med Brasiliens president Bolsonaro, så de kan inte samarbeta för att bekämpa branden, som inte känner några gränser.
Bolsonaro ryker i sin tur ihop med Europas ledare om vilka grupper man tycker mest illa om, och om vilken president som har snyggast fru. Samtidigt bråkar Trump med alla, och alla bråkar med Trump. Medierna – inte minst de svenska – hanterar i huvudsak situationen med att belysa osämjan, snarare än själva huvudfrågan. Situationen är både genant och skrämmande.
Även i Sverige ägnar sig politikerna åt att gräla inbördes, samtidigt som landet hamnat i en ohygglig våldsspiral. Nästan dagligen berättar nyheterna om våldtäkter, rån och mord. Måndagens dödsskjutning av småbarnsmamman på öppen gata i Malmö blev droppen som fick bägaren att rinna över för många.
Men så länge blodet inte når innanför trösklarna till Rosenbad tycks regeringen inte förmå ta till sig läget.
Det är möjligt att landets två största partier bakom lyckta dörrar för seriösa samtal om landets allvarliga nuläge. Men det som kommer fram i offentligheten är alltför ofta snuttifierat och mer inriktat på interna strider än på att värna landets sammanhållande samhällskontrakt.
Den långdragna episoden Hanif Bali är det tydligaste exemplet. Han må ofta ha rätt i sak, men Balis sätt att söka uppmärksamhet genom att ständigt provocera är omoget. Lika omoget är dock agerandet från dem på andra sidan spelplanen, som gärna tar chansen att skälla på budbäraren – och därigenom flytta fokus från sitt ansvar för sakfrågan.
En googlesökning på Stefan Löfven och ordet ”oacceptabelt” ger 63 000 träffar. Det är snarare regel än undantag att statsministern bemöter våld, mord och allmän otrygghet med det ordet; bara under 2017 använde han det vid minst 21 tillfällen. En statsmakt som på ytan förklarar saker för oacceptabla, men i praktiken inte tar brottsligheten på allvar, förlorar till slut sitt förtroende bland folket.
Ord är en bra början, men om de inte följs i handling tappar de snart allt värde.
Visst ligger konflikten till viss del i det politiska spelet, men när verkligt allvarliga situationer kommer över oss har politikerna traditionellt brukat gräva ner stridsyxan. När partiföreträdare och länder lägger bort prestigen och sätter sig tillsammans för att se och hantera de verkliga utmaningarna, får ord och detaljer sina rätta proportioner.
En regerings farligaste devis lyder: Allt står väl till. Motsvarande devis från oppositionen lyder: Alla i regeringen är odugliga. Men en ständigt pågående tävling i vitmålning och svartmålning slutar normalt i att väggen blir grå och att allmänheten förlorar respekten för de färgfäktande.
Utmaningen till både politiker och medier blir därför: Sätt stopp för Twitterifieringen av det politiska spelet. Lägg i stället fram situationen i all dess skönhet och fulhet. Sluta lägg er energi på ständiga gräl. Väj inte för de svåra frågorna, utan visa det politiska modet att fatta de svåra beslut som kan stoppa bränder och blodbad.
Väljarna kräver inte att ni politiker ska lösa allt på en dag. Men det minsta de kan förvänta sig är att ni tar verkligheten på allvar.