2001 gick den unge skolläraren Justin Trudeau på maskerad på temat ”Tusen och en natt”. Det skulle han inte ha gjort. Men det insåg han inte då. Först nu, när han står inför ett möjligt valnederlag, har han vänt om och förklarat att han agerat rasistiskt.
Situationen är högst förbryllande, och avslöjar även den nutida liberalismens motsägelsefulla natur.
Det verkligt uppseendeväckande hos Kanadas premiärminister Trudeau är inte ungdomens maskeradupptåg, utan den starka liberala sväng han tagit sitt land på. Han har gjort sig till förkämpe för feminism, invandring och Pride. Dödshjälp och marijuana har legaliserats, och de allvarliga konsekvenserna av detta kan redan skönjas.
Han har blivit kelgris hos utländska medier, men de egna väljarna har blivit alltmer tveksamma över hur Trudeau tycks mer mån om sin image än att faktiskt leda landet.
Det underliga i den här situationen ligger i den moraliska bedömningen av den unge Trudeaus agerande, där han inte bara en gång, utan flera, målade sitt ansikte i mörk färg. Men hur ska vi då bedöma denna ungdomliga kreativitet?
Precis som i andra frågor kring yttrandefrihet bör även detta rimligen värderas efter två kriterier: Vad var intentionen? Och hur upplever berörda individer eller grupper det som uttrycks?
Om den unge Trudeau verkligen hade ett medvetet rasistiskt motiv hade kritiken förstås varit befogad. Men inget tyder på att han hade någon sådan avsikt, vilket gör de pudelövningar han genomgått för att rentvå sitt rykte än märkligare.
Det andra skälet – att det finns en ”blackface”-karikatyr som många svarta upplever som nedsättande – är mer värt att beakta. Men Trudeaus arabgestalt från Tusen och en natt uttryckte inte den karikatyren.
Inte heller den vinklingen håller; det hela framstår snarare som en storm i det liberala vattenglaset.
Affären Trudeau sätter dock fingret på problemet i den nutida västerländska kultur som på ytan hyllar friheten men samtidigt slår till stenhårt mot den som de anser står på fel sida. Ännu mer besvärande är att det dessutom inte räcker att hålla sig inom dagens åsiktskorridor. Man måste dessutom lista ut var den här korridoren kommer att gå i framtiden.
Och en sådan avvägning är inte bara svår – den är rent av omöjlig.
Vilka principer bör då vi då ha i ett öppet, demokratiskt samhälle? För det första: Yttrandefriheten bör vara vidsträckt. Det ska vara tillåtet att avbilda och omnämna, ja, även kritisera eller driva med olika grupper. Sedan finns naturligtvis en gräns när uttryck kan övergå i förtal eller hets mot folkgrupp.
Den gränsdragningen har domstolarna – inte medierna – i uppdrag att klargöra.
Och för det andra: Allt som är lagligt är inte lämpligt. Det finns många nedsättande utspel mot samer, amerikaner, hinduer, kristna och så vidare som aldrig borde ha uttryckts. Även här uppstår dock paradoxen att vissa sådana utspel skarpt avvisas av det liberala etablissemanget, medan andra tvärtom applåderas.
Maskeradbutiker och medier lider ju inte direkt brist på mer eller mindre illvilliga avbildningar av nunnor, präster eller vanliga frikyrkokristna.
Här blottas något av den liberala kulturens obehagliga, ja, rent av hycklande inställning. Och misstanken väcks att det kanske egentligen inte är rasism eller fördomar man vill motverka. I realiteten verkar agendan snarare vara att försvara vår kulturs vänsterliberala grundsyn, samtidigt som man kan vara extremt fördomsfull mot grupper som kan antas ha en annan värdegrund.
Ett råd för hur vi människor bör uttrycka oss kan nog bäst sammanfattas i följande: ett varmt hjärta och ett sunt förnuft. Det räcker långt.