Det är mycket tal om transpersoner och transsexuella i dag. I USA har debatten böljat fram och tillbaka, inte minst på grund av president Obamas direktiv om att alla skolor måste låta eleverna välja omklädningsrum utifrån sitt ”upplevda kön” snarare än sitt ”biologiska kön” – ett direktiv som nyligen blev upphävt av president Trump.
Även i Sverige har vi på sistone sett flera rubriker kopplade till transfrågan. Den rödgröna regeringen har aviserat att den vill ändra lagen så att det blir möjligt att förändra sitt juridiska kön utan att först genomgå de ingrepp som tidigare var ett krav för detta. Man vill även se över möjligheten att sänka åldersgränsen för hormonbehandling och könskorrigerande kirurgi till 15 års ålder (i nuläget är det 16 respektive 18 års gräns för detta).
För en dryg vecka sedan gick regeringen också ut med att de transpersoner som tidigare har tvingats att sterilisera sig för att få förändra sitt juridiska kön ska få en ersättning på 225 000 kronor var. En nivå som motsvarar den summa man tidigare har beviljat dem som fram till 70-talet steriliserades av medicinska, sociala eller rashygieniska skäl.
Frågan om vilka rättigheter som ska ges till Sveriges transpersoner och transsexuella är förstås allt annat än enkel. Det är ett omvittnat faktum att denna del av befolkningen mår betydligt sämre än genomsnittet. Enligt Folkhälsomyndigheten har varannan transperson mellan 15 och 19 år allvarligt övervägt självmord. Det är också därför som man vill sänka åldersgränsen för den medicinska behandlingen av dessa.
Samtidigt är det mycket som är problematiskt med att låta omyndiga barn fatta beslut om sådana genomgripande förändringar i deras kropp och identitet. I senaste upplagan av amerikanska psykiatriförbundets Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders konstaterar man att hela 98 procent av alla pojkar med oklar könsidentitet, och 88 procent av alla flickor med motsvarande tillstånd, landar i sitt biologiska kön efter att ha passerat puberteten (DSM-V, s 455). Ett tungt vägande skäl att skynda långsamt, alltså!
En studie av svenska transsexuella som genomgått könskorrigerande ingrepp mellan 1973 och 2003 (Dhejne et al, 2011) visade dessutom på en 20 gånger så hög självmordsfrekvens hos dessa än i befolkningen i stort. Ett resultat som, om inte annat, visar på att en kirurgisk och hormonell behandling av dessa individer inte behöver vara någon garanti för bestående lycka.
Till saken hör förstås också att det vi här talar om är kostsamt. Förutom omfattande operationer handlar det om återkommande kontakter med psykiatrin, och dessutom en hormonbehandling som måste vara livet ut – på skattebetalarnas bekostnad.
Det är alltså mycket som ligger i vågskålen när vi, som i dag, börjar uppmuntra barn som inte har passerat tonåren att ”känna efter” om de verkligen kan kategoriseras som pojkar eller flickor. De medicinskt transsexuella är ett fall för sig – det är de personer som under graviditeten har fått en felaktig signal till hjärnan, som gör att de identifierar sig med sitt motsatta kön. Bilden kompliceras dock betydligt av att begreppet ”transperson” är elastiskt och i praktiken bygger på individens egen definiering av sig själv – med påföljande risk för godtycke.
Frågan om trans kommer med stor sannolikhet att vara het under lång tid framöver. Men redan nu visar statistiken att det har blivit något av en ”mode-diagnos”. 2012 inkom endast fyra remisser om så kallad könsidentitets-utredning till Astrid Lindgrens barnsjukhus. 2015 var siffran 116, och förra året över 200. Frågan är vad dessa siffroregentligen står för.