Efter att Astanafördraget upprättades år 2017, uppkallat efter Kazakstans huvudstad, har ledarna för Ryssland, Turkiet och Iran träffats totalt sju gånger, det senaste denna vecka i Teheran.  

Att den ryske diktatorn Putin, Turkiets auktoritäre president Erdogan och det antidemokratiska muslimska prästväldets ledare Raisi i Iran umgås på detta flitiga sätt ger kalla kårar vad de tillsammans kan åstadkomma som företrädare för runt 300 miljoner invånare i Europas absoluta närområde. 

Även om länderna bevisligen har inbördes konflikter, tydligast i synen på Syrien, militäralliansen NATO samt det oprovocerade, olagliga ryska angreppskriget på Ukraina, inger bara det faktum att de är beredda att göra upp med varandra i slutna samtal en känsla av obehag. Inte minst gäller Turkiets opålitlighet i Nato och där man nu även köper in ryskt luftvärnssystem.  

Inget kan uteslutas om Erdogans dubbelspel, inklusive att hans förnyade motstånd till svenskt och finländskt NATO-medlemskap kan utgöra en bricka i förhandlingsspelet – för att behaga Putin och kunna uppnå ryska eftergifter på andra områden.