Vi har just upplevt det märkligaste firandet i mannaminne, det som ägde rum påsken 2020. För kristna i stora delar av världen var allt annorlunda den här helgen, med stängda kyrkor, inställda samlingar och skärmen som den nya verkligheten.

Samtidigt har ingenting förändrats av de goda nyheterna som påsken innebär. Vi lever i ljuset av uppståndelsen och följer den levande Jesus, på väg mot den dag då hans rike ska komma i fullhet. Det som har skett i historien förändras inte av det som vi just nu genomgår. Synden är försonad, vägen till Gud är öppen och Jesus lever och är upphöjd till Herre över allting.

Det finns förstås en paradox här, när vi konstaterar att allt är annorlunda och samtidigt att ingenting har förändrats. Varför behöver vi sitta i karantän när inte ens döden och graven kunde stänga Jesus inne?

Coronaepidemin väcker till liv de urgamla frågorna om Gud och lidandet, och tvingar den kristne att än en gång tänka igenom vad som är det kristna livets villkor. Vad innebär det att, i denna fallna värld, höra samman med den uppståndne och segerrike?

Det är intressant att läsa Apostlagärningarna och följa den kristna rörelsen under den första tiden efter uppståndelsen. Det vi ser är seger och framgång för Guds ord. Människor kommer kontinuerligt till tro och blir lärjungar till Jesus. Nya församlingar bildas och de goda nyheterna sprids i allt vidare cirklar. Ledande personer, som Petrus, möter gudomligt beskydd och befrias övernaturligt ur fängelset. Herren bekräftar sitt Ord med tecken, under och helanden.

Samtidigt ser vi svårigheter, motgångar och lidande. Nyckelpersoner i församlingen i Jerusalem avrättas. Stefanos, som enligt Apostlagärningarna var fylld både av ”tro och helig Ande” och av ”nåd och kraft” och som gjorde ”stora under och tecken bland folket” stenas tidigt till döds (Apg 7). Jakob, som tillsammans med Petrus och sin bror Johannes tillhörde den inre cirkeln runt Jesus, blir brutalt halshuggen på order av kung Herodes.

Paradoxen sammanfattas i Paulus livshistoria. Han förföljer och plågar de kristna och ser till att de hamnar i fängelse och röstar för att de också ska avrättas. Men sedan möter han den uppståndne Jesus och blir en nyckelperson för den kristna missionen.

Genom hans tjänst får evangeliet på kort tid en enorm spridning – men det sker under ständiga förföljelser och svårigheter. Han som förföljde blir nu själv förföljd. Att Paulus tar emot Jesus i sitt liv gör honom inte immun mot det onda han själv tidigare företrädde.

Det nya riket är här, men samtidigt är det ännu inte här i sin fullhet. Döden är besegrad och Jesus lever för alltid, samtidigt som döden fortfarande härjar i världen. Ingen undkommer döden förrän Jesus kommer tillbaka till jorden. Som Paulus säger: ”Den siste fienden som förintas är döden” (1 Kor 15:26; B2000).

Den kristna tron är hoppingivande mer än någon annan livssyn eller religion. Samtidigt är den realistisk när det gäller villkoren för livet i den fallna världen. För den kristna församlingen är det av stor vikt de kommande åren att vi kan hålla samman paradoxen, och både med kraft predika hopp och ljus in i människors liv, och göra det utan att förneka eller förminska verkligheten sådan den är.

Vi måste både kunna glädja oss med dem som gläder sig och gråta med dem som gråter.

Försäljare vet att det på sikt inte går att sälja en vara med falska löften; produkten måste leverera det som utlovas. Evangeliet är ingen produkt, inte en vara som säljs och köps. Men principen om trovärdighet gäller fullt ut också vårt budskap.