Visst hoppas och ber vi om en påkristning av Sverige, om Guds återkomst i kulturen och om att begreppet post-sekulär skulle betyda att vi nu lagt sekulariseringen bakom oss. Dessvärre är det lång väg dit.

I den nya boken Integration bland unga – en mångkulturell generation växer upp (kan laddas ner gratis) presenteras ungdomars inställning till religion. Det är läsning som varje församlingsledare bör ta på allvar.

Sekulariseringen ligger fortfarande blytung över Sverige. Andelen av befolkningen som ser religion som mycket viktig är endast åtta procent i Sverige.

Det gäller i än högre grad den unga generationen, de mellan 14 och 19 år. Frågan Hur viktig är religionen för dig? kunde i undersökningen ges fyra svar: Mycket viktig, Ganska viktig, Inte så viktig och Inte alls viktig. Av ungdomarna med svenskfödda föräldrar svarade sex procent mycket viktig. För ungdomar med invandrade föräldrar (där majoriteten kommer från muslimsk bakgrund) svarade 46 procent mycket viktig.

Undersökningen konstaterar också att ”barn till kristna svenskfödda föräldrar ofta är mindre religiösa än sina föräldrar”. Uttryckt på ett annat sätt: Vi har problem i förmedlingen av tro från en generation till nästa.

Vi står inför en dubbel utmaning: Hur kan vi hjälpa ungdomar från kristna familjer att komma till personlig tro? Och hur kan vi hjälpa ungdomar från sekulära respektive muslimska familjer att upptäcka kristen tro?

Den sekulära kulturen vaccinerar många med tanken att den kristna tron inte är sann och därför inte heller relevant. Naturvetenskap har ersatt kristendom, självförverkligande har ersatt gudsfruktan och det finns därför ingen anledning att ens ta frågorna på allvar.

I den muslimska delen av vår kultur pågår en liknande vaccinering, fast med hjälp av andra tankar. Som att kristna tror på tre gudar, att Bibelns texter har förfalskats och att Jesus aldrig gjorde anspråk på gudomlighet.

Man ska inte ropa varg i onödan. Allt det goda som sker i församlingar över hela landet behöver vi lyfta fram och glädja oss över. Ändå måste vi konstatera, utifrån helhetsbilden av den kristna församlingen i vårt land, att vi befinner oss i ett nödläge. Det kan inte längre vara business as usual.

Mest akut är frågan om traditionsförmedlingen mellan generationerna i församlingen. Här behöver vi börja väva in apologetik i alla olika delar av församlingsarbetet: I barnarbetet, i ungdomsgruppen och i våra olika gudstjänster. Apologetik – att förklara och försvara tron – behöver bli en självklar del av församlingens liv.