Kriminaliteten skapar oro i samhället och medierna rapporterar kontinuerligt om barn som rånas, om våldtäkter, skjutningar och sprängningar. Fler poliser är på väg, liksom delvis strängare straff.

Situationen väcker gamla frågor till liv: Varför straffar vi brott? Vad är syftet och vad blir konsekvenserna – för samhället såväl som för brottslingen?

Det finns fyra aspekter när det gäller brott och straff.

Den första aspekten är avskräckning. Poängen med straff är att färre brott ska begås genom att potentiella brottslingar beräknar kostnaden och därför avstår vissa handlingar. Det gör förstås inte alla människor, men vi vet att antalet brott vore mycket högre än i dag om vi tog bort alla straff.

Den andra aspekten är vedergällning. Den har två sidor. 1. Brottet straffas och därigenom markerar samhället att det som skett är ont och oacceptabelt. 2. Brottslingen straffas och sonar därmed sitt brott och kan sedan återupptas i samhällsgemenskapen. Undantaget är livstids fängelse (om det tillämpas bokstavligt) då brottet anses så grovt att brottslingen för alltid har förverkat sin rätt att leva tillsammans med andra.

Ett samhälle som inte straffar det onda skulle vara ett vedervärdigt samhälle, och därför är det viktigt med straff. Ett samhälle som inte anger en väg för en brottsling att sona sitt brott, skulle på samma sätt vara ett obarmhärtigt samhälle som stängt dörren till en nystart för den som misslyckats.

Straffet måste stå i proportion till brottet, alltså principen om ”öga för öga, tand för tand”. Här har Sverige länge haft problem, genom att grova brott har dömts alldeles för lindrigt. Straffen har inte stått i proportion till brotten. Straffsatserna visar ju hur vi bedömer ondskans ondhet. För att ta ett exempel från i somras: En man dömdes vid Göteborgs tingsrätt för ”våldtäkt mot barn, misshandel, grov egenmäktighet med barn och barnpornografibrott” till 2,5 års fängelse. Om mannen sköter sig i fängelset blir han villkorligt frigiven efter 20 månader. Står det straffet i proportion till brotten?

Den tredje aspekten är skydd. Genom att låsa in farliga personer, skyddas det övriga samhället genom att personen rent fysiskt förhindras att begå nya brott. Här används termen inkapacitering, det vill säga att brottslingens kapacitet att begå brott försvinner så länge han (det är i de flesta fall en han) sitter fängslad. De riktigt grova brotten begås av en begränsad skara tungt kriminella. Ju fler som sitter fängslade och ju längre de sitter inne, desto tryggare blir samhället utanför.

Det sägs att ingen blir bättre av att sitta i fängelse och det stämmer ofta. Men det är inget argument för att skrota fängelserna; de främsta argumenten för att skicka människor dit har aldrig varit att de ska förbättras. De främsta argumenten har alltid varit vedergällning och skydd och den funktionen fyller fängelserna.

Den fjärde aspekten är rehabilitering. Straffet innebär en varning till brottslingen, en uppmaning att i framtiden leva ett annat liv för att slippa fängelse igen. I Sverige har vi under lång tid lagt tonvikten vid denna aspekt och det är ingen tillfällighet att myndigheten därför kallas Kriminalvården.

Det är gott och viktigt att vi innanför murarna erbjuder hjälp till rehabilitering och en nystart till ett hederligt liv utanför murarna. Här finns det mycket mer att göra för att hjälpa de intagna. Men i en tid av växande kriminalitet är det väsentligt att vi också förstår – och uppgraderar betydelsen av – de tre övriga dimensionerna.