Den långa coronavågen har nu gått över i en ny fas. Folkhälsomyndigheten med flera berättade i torsdags att alla med symptom inte längre måste testa sig, och att karantäntiden för smittade kortas. Sverige tycks äntligen närma sig gränsen där covid-19 inte längre betraktas som en samhällsfarlig sjukdom.

Nuvarande, och framför allt tidigare, hantering väcker dock en rad frågor.

Den övergripande frågan under pandemin har varit vilka åtgärder som ska vidtas för att skydda liv och hälsa, men utan att orsaka sidoeffekter som i längden kan vara ännu skadligare än själva viruset. Här tog många länder uppenbart kortsiktiga beslut, som vilade mer på fruktan än på klokskap.

Den ledande italienske epidemiologen Donato Greco medger nu att landets hårda nedstängning var ”ett tungt misstag, som skickade landet in i en folkhälsokris, en social och ekonomisk kris”. De nya svenska föreskrifterna tyder på att även vårt land insett att de svåraste samhällsskadorna inte längre kommer från sjukdomen utan från restriktionerna.   

På direkt fråga medgav Folkhälsomyndigheten att vaccination inte längre spelar någon reell roll för smittorisken, utan huvudsakligen för risken att själv drabbas av allvarlig sjukdom. Detta borde leda till eftertanke för alla som ivrigt velat utestänga ovaccinerade från det offentliga rummet. De hårda signalerna har skapat en polarisering mellan grupper som inte alls varit bra för individer och samhälle.

Ett annat fenomen genom dessa två år har varit den oklara ansvarsfördelningen mellan myndigheter, vårdapparat och politik. På presskonferensen om de nya reglerna var politikerna borta från scenen – nu stod myndigheterna själva för alla instruktioner. Detta är rimligt när det gäller direkta hälsoråd, men den praxis där regeringen kontinuerligt hänvisat till Folkhälsomyndighetens bedömningar har samtidigt försvårat en granskning av politikernas ansvar.

Att Regeringskansliet hemlighållit en stor mängd information för Coronakommissionen och underlåtit att protokollföra viktiga möten om coronastrategier är också djupt besvärande. Inskränkningarna av grundläggande friheter har varit långvariga och omfattande, och sådana kräver mycket goda skäl. Har regeringen velat dölja något av strategier, informationsvägar och annat, eller vad är orsaken till att locket läggs på?  

Ärendet är nu anmält till Konstitutionsutskottet, och att reda ut dessa oklarheter framstår som högst angeläget för utskottets kommande arbete. 

Att ljuset i pandemitunneln kanske närmar sig är förstås positivt, men mycket av statens agerande är alltjämt höljt i dunkel.