Vi lever i språkpolisernas tid. Richard Jomshofs (SD) ord i ”Sverige möts” har fått medier och partieliter att gå i taket: ”Jag lider med de människor som tvingas födas i de här länderna under islam, som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.”
2005 orsakade Ireen von Wachenfeldt debatt när hon sade att ”män är djur”. Hennes ord är problematiska eftersom de är så generella. Män som grupp utgör halva mänskligheten och alla har inte behandlat kvinnor illa. Dessutom ställs manligheten, inte de våldsamma handlingarna, i fokus. Men att födas till man är inget val och därför inget man kan utkrävas ansvar för.
Richard Dawkins hävdar att ”religion förgiftar allt”. Också det är en alltför generell anklagelse, som dessutom är innehållsmässigt imbecill. Finns det verkligen inget exempel på att religiös tro bidragit positivt? Men anklagelsen har fördelen att den riktar in sig på något en människa kan förhålla sig till och som principiellt går att överge.
Detsamma gäller Jomshofs ord. De handlar inte om muslimer, utan om ”en ideologi och religion”, nämligen islam. Frågan är: får man lov att betrakta en ideologi eller en religion som avskyvärd? Svaret borde vara självklart.
Marxismen som ideologi är avskyvärd. Den underordnar individen under kollektivet, fråntar henne frihet och äganderätt och legitimerar våld mot henne som ett medel för att nå ett överordnat mål. Det betyder inte att alla marxister eller alla rörelser som historiskt är relaterade till marxismen är avskyvärda. Uttalandet gäller vissa idéer.
Hinduismens karmalära är en avskyvärd religiös dogm. Den innebär en anklagelse mot alla som lider att deras misär är självorsakad. Enligt karmaläran lider de rättvist utifrån ondska i ett tidigare liv. Det betyder inte en kritik av alla hinduer eller alla aspekter av hinduism; det är en kritik av en specifik religiös dogm.
Svensk debatt utgår från att skillnaden mellan islam och islamism är den enda möjliga gränsdragningen. Men är den gränsdragningen helt glasklar inom islam? Är den inte snarare porös? Finns det inte problematiska idéer, värda ingående kritik, under det stora allmänna paraplyet islam?
Den naturliga responsen på Jomshofs uttalande borde, i stället för ilska, vara följdfrågor som: Vad inom islam syftar du på? Vilken form av islam är det du talar om? Och hur förhåller det sig till religionsfriheten i Sverige?
Språkpolisernas fokus på vad som inte får lov att sägas är kontraproduktiv. Den leder inte till ett bättre samtal, utan bara till intellektuell fördumning.