Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Även om branden förstörde stora delar av katedralen Notre-Dame, fann brandmännen korset stå kvar när de kunde ta sig in. Foto: Christophe Petit Tesson/AP/TT

Spirorna i Europas städer pekar mot Gud

Ledare · Publicerad 00:00, 18 apr 2019

Världen sörjer ett av historiens mest kända landmärken, katedralen Notre-Dame i Paris, nu svårt sargad av eld. Reaktionerna har varit starka. Branden har berört, inte bara en kyrka vid floden Seine, utan människors hjärtan runt om på jorden.

De senaste decennierna har krafter i västvärlden velat sudda ut den egna kulturens fundament. Det har skett genom små steg, som att ändra på hur vi talar om vår tideräkning, från före och efter Kristus till det neutrala före och efter vår tideräkning. Det är ett sätt att dölja att det finns en anledning till att vår tideräkning börjar just där den börjar och att den anledningen är Jesus Kristus.

På ett viktigare plan har det skett genom att man velat likställa olika inspirationskällor som påverkat Europa. Så har kristen tro och västerländsk humanism ställts sida vid sida, som om de historiskt haft likvärdiga roller i skapandet av vår civilisation. Debattören och prästen Helle Klein, för att ta ett exempel, skrev på Twitter om Notre-Dame som ”ett landmärke för humanismen” – trots att det handlar om ett landmärke för tron på Jesus.

Mänsklig skaparkraft har gett oss oförglömlig konst och arkitektur, som Taj Mahal i norra Indien. Gravmonumentet, som mogulhärskaren Shah Jahan på 1600-talet uppförde över sin älskade hustru, Mumtaz Mahal, är underskönt och står som ett oöverträffat monument över mänsklig kärlek.

Ändå kan det inte liknas vid Notre-Dame, en av världens mest kända symboler för en kärlek som famnar vidare och djupare än någon mans kärlek till sin hustru. Det handlar om Guds kärlek. Reaktionerna på branden i Paris går inte att förstå utan den bakgrunden.

Över hela Europa – från minsta samhälle till stora världsmetropoler som Paris, London och Rom – reser sig kyrktornen som tecken mot skyn och påminner om den större bild av livet som präglat den här kontinenten.

När vi nu går in i påskfirandet och följer Jesus, från påskmåltiden i Övre salen till Getsemane, från förhören inför Kajafas och Pilatus till Golgata, från begravningen till den tomma graven, är det den större bilden av livet som målas upp för oss.

När Jesus instiftar nattvarden är det mer än en åminnelsemåltid; det är också en påminnelsemåltid om framtiden, då vi ser fram emot dagen när vi tillsammans med Jesus ”dricker det nya vinet i Guds rike” (Mark 14:25).

När Jesus på korset ropar: ”Det är fullbordat” (Joh 19:30) är det mer än avslutningen på hans jordiska liv – det betyder att försoningen mellan himmel och jord är fullbordad. Nu är vägen till Gud öppen, lika öppen som det allra heligaste i Jerusalems tempel blev när förhänget brast mitt itu. Nu finns det en väg för människan att närma sig Gud, och den vägen är Jesus.

När Jesus uppväcks av Gud till förhärligat och odödligt liv, bryter det dödens förbannelse. En liten människa behöver inte längre leva i skuggan av döden, utan kan leva i gryningsljuset av det liv som besegrat döden. Frågan till kvinnorna vid graven visar att nu är allt förändrat: ”Varför söker ni den levande här bland de döda?” (Luk 24:5)

Hoppfullheten, grundad i Jesus och händelserna vi firar i påsk, är den djupaste källan bakom den västerländska civilisationen. Försoning, gudsgemenskap och ett okuvligt hopp om att denna trasiga värld inte ska få sista ordet, kommer från den korsfäste och uppståndne Jesus.

Vi gläds åt att Notre-Dame ska återuppbyggas, men den västerländska civilisationen kan vi inte återuppbygga. Den kan bara återfödas om vi återvänder till honom som är livets, skönhetens och kärlekens källa och som kommit till oss i Jesus Kristus.

[Symbolen Notre-Dame] handlar om Guds kärlek. Reaktionerna på branden i Paris går inte att förstå utan den bakgrunden.

Viktig strid för livet har inletts i USA

Ledare Krig inleds inte alltid med en stor smäll. Ibland smyger de i gång, tills det en dag står klart att man står mitt i en stor strid. Det är en sådan...