Att Israel görs till syndabock för mer eller mindre långsökta anklagelser är något vi har vant oss vid. Men förra veckans domslut från Hovrätten för Västra Sverige tar de snedvridna anklagelseakterna ytterligare ett steg. Innebörden blir att antisemitiska hatbrott kan få mildare straff – så länge brottslingen väljer att lägga skuld på Israel. Domen skickar helt förkastliga signaler och bör ändras i högre instans.

Sverige har ofta en förkärlek för att kritisera andra länder för politiserade domar. Vi reagerar starkt när diktaturer hanterar svenska medborgare i strid med grundläggande rättsprinciper. Journalisterna Persson och Shibbye, läkaren Fikru Maru, ja, till och med terrormisstänkte Guantanamofången Mehdi Ghezali – alla har de haft förkämpar bland svenska opinionsbildare. Hovrätten för västra Sverige har dock i det här fallet fällt ett politiskt domslut som överträffar det mesta. Det verkligt allvarliga är beslutet att inte genomföra den beslutade utvisningen av brottslingen ”med hänsyn till Israels eventuella intresse i saken”.

Domen påminner om vårens omdiskuterade dom i Solna tingsrätt där en hustrumisshandlare frikändes för att han kom från en ”bra” familj, och hustrun från en ”sämre”. Det upprörande i den domen var att den baserades på skäl som var både ovidkommande och fördomsfulla.

Precis samma sak gäller för domen i Göteborg. Både tingsrätt och hovrätt har slagit fast att brandbombsattacken mot synagoga var ett grovt hatbrott, riktat mot hela gruppen judar. En av lagmännen motiverar hovrättens beslut med att Israel – vilket som bekant är regionens enda demokrati – skulle kunna utsätta denne palestinier för ”omänsklig behandling”. Detta är ett fördomsfullt underkännande av Israel som rättssamhälle, men också märkligt motsägelsefullt. Mannen skulle ju inte utvisas till Israel, utan till det Palestina som regeringen Löfven erkänt som en fungerande stat – och som även Migrationsverket bedömt det som oproblematiskt att utvisa mannen till. Hovrättens resonemang blir orimligt, vilken vinkel det än granskas ifrån.

Fängelsestraffet har i en rättsstat tre huvudfunktioner: straffande, vårdande och skyddande. Domen i Göteborg vänder upp och ner på medborgarnas rättskänsla, och domslutet slår snett i samtliga tre funktioner: Hovrätten tar inte hänsyn till den grundläggande principen att ett allvarligt brott också måste få ett straff på rätt nivå. Tvärtom skickar domen signalen att antisemitiska hatbrott kan få ett mildare straff, bara man lyckas skylla på Israel. På liknande sätt har fängelsestraffets eventuellt vårdande inverkan förstörts, när brottslingen inser att han efter avtjänat straff har alla möjligheter att komma ut och begå nya hatbrott mot judar i Sverige.

Detta för oss in på det tredje och kanske allra allvarligaste problemet i den här domen. Den skyddande funktionen i straffet reduceras inte bara – den rent av motverkas. Andra antisemiter från Mellanöstern som saknar uppehållstillstånd i Sverige har nu fått budskapet att det säkraste sättet att slippa utvisning är att begå hatbrott mot judar.

Ordföranden för judiska centralrådet och judiska församlingen i Göteborg har kommenterat domen med att tillvaron för judar nu kommer att förvärras, och hotbilden öka. Det ligger inget ”kanske” i deras bedömning, bara en sorgset kylig slutsats efter årtusenden av utsatthet.

Det är inte utan att man skäms som svensk. Detta är ett orimligt domslut som självfallet bör omprövas och ändras i Högsta Domstolen. Men signalen är redan sänd, och det är illa nog.