Ett år tar slut och medierna fylls av återblickar och framtidstankar. Om kriget, ekonomin och politiken. Alla dessa är viktiga ämnen, men en kristen tidning som denna behöver också lyfta en specifikt kristen beskrivning av tillvaron. En mer heltäckande analys bör handla om mer än artillerigranater, räntesatser och regeringsförslag.

Ett land behöver ett större perspektiv, en objektiv moralisk grund för samhället och dess politiker. Diktaren Tennyson berör samma tanke i den vers som ofta utelämnas i tv:s nyårssändning från Skansen: 

”Ring in ett ädlare, ett högre liv, med bättre syften, mera rena lagar.”

För detta behövs en levande kyrka med ett högre budskap om gemenskap och upprättelse i en tid där nästankärleken svalnat. Men kyrkan behövs också för att påminna om att människan inte är utlämnad endast till sina egna fåfänga försök att skapa ett himmelrike här på jorden, och peka på ett välgrundat hopp som springer ur en högre källa än den mänskliga.

Men om kyrkan i falsk blygsamhet eller förskrämd osäkerhet döljer sitt unika, gudagivna ljus sviker hon inte bara det uppdrag som Jesus gett kyrkan. Hon sviker också alla de samtidsmedborgare som glömt hur detta ljus kändes, och som verkligen skulle behöva en kyrka som i ord och gärning förkunnar det fulla evangeliet i det land som förlorat kontakten med sin Skapare.

En ärlig besiktning av kristenheten 2022 visar dock en kyrka som är illa rustad att frimodigt lysa och tala. Den före detta statskyrkan har politiserats och sekulariserats, och förlorar medlemmar och deltagare i kyrkliga handlingar i rasande fart. Liv syns i invandrarkyrkorna, men de når sällan fram till majoritetssamhället.

De traditionella frikyrkorna tycks i sin tur ha gått in i ett slags kollektivt självskadebeteende, där en rad sammanhang låter sig brytas ner inifrån genom intern beskjutning på den bibliska grund som varit samfundens existensberättigande och basen för alla historiska väckelser som kallat människor till befrielse i Jesus Kristus.

Men trots mörka moln syns ändå livstecken. Kanske har frustrationen och den andliga torkan väckt en starkare törst efter det levande vattnet? Stora frikyrkliga bönesamlingar för landet har kallats samman. Och även inom Svenska kyrkan har biskopar och kyrkomöte vågat resa sig och gå emot partipolitikernas krav på underkastelse.

Framför allt är det en tid där stenarna har börjat ropa. I det land och i den kyrka som präglats så starkt av sekulära och individualistiska ideal är det kanske inte inifrån som syret på Andens eld ska blåsas. Kanske kommer den viktigaste tändvätskan från utsidan?

Ett talande exempel var i SVT, när nye ärkebiskopen Martin Modéus installerades. Liberala DN:s kulturredaktör Björn Wiman har nyligen berättat om hur han närmat sig en aktiv kristen tro, och hans ord till den nye kyrkoledaren skar som en varm kniv genom smör, jämfört med övriga tillrättalagda röster: ”Våga vara kyrka. Våga använda de ord som bara en troende kristen människa kan använda – de stora orden: ondska, skuld, nåd, barmhärtighet.” 

Precis så. Wiman hänvisade till att Sverige under det senaste halvseklet har fnissat åt och avfärdat de kristna orden, men han betonade det unikt kristna budskapet som just det som behövs i dagens värld. 2023 borde svensk kristenhet därför lägga av sin osäkerhet och ställa sig frimodigt i predikstolar och på torg med sitt unika budskap av omvändelse och frihet från synd, fångenskap och missmod.

Den kristna kyrkan är en slumrande jätte som behöver väckas till liv och ta sin roll som omistlig resurs i det Sverige där folket åter behöver få höra den gode Herdens röst.