HERRENS namn är ett starkt torn, den rättfärdige skyndar dit och får skydd.
Ordspråksboken 18:10

Världen idag

Siewert och kallelsen

Ledare · Publicerad 09:47, 25 jan 2017

Det skulle bara bli en månads timeout. I mitten av december meddelade Siewert Öholm att han behövde vila upp sig efter behandlingen av den levercancer som hade kommit tillbaka. I egenskap av ledarskribent och debattredaktör var han noga med att de sista texterna skulle komma in före timeouten.

Den sista ledaren skrev han 30 december, om ett ämne som låg honom varmt om hjärtat. ”För Israel – och emot antisemitism” var rubriken på den artikel där han uppmanade fler att ansluta sig till den viktiga kampen för Israels och det judiska folkets sak.

Allt verkade positivt, även om han var trött när vi pratades vid strax efter nyår. Han var då med familjen på lite ledighet i just Israel. Läkaren hade gett försiktigt positiva besked angående cellgiftsbehandlingen.

Men bara några dagar senare kom det där meddelandet på Facebook, där Siewert tog farväl av både vänner och offentlighet.

”Mitt liv håller på att rinna ut", konstaterade han.

Många offentliga profiler tonar ut från offentligheten. Så var det inte med Siewert. Han levde i offentligheten in i det sista. Sin vana trogen inbjöd han till samtal och delaktighet, ända in på dödsbädden. Måndagen 16 januari skapade han, till följd av det där Facebookmeddelandet, löpsedlar och förstasidor i både Expressen och Aftonbladet. I de båda kvällstidningarna berättade han för hela svenska folket om sin kristna tro och om den trygghet han kände inför evigheten.

”Jag vet på vem jag tror”, var hans kraftfulla budskap.

Ett lika unikt som värdigt avsked från en man som satte den kristna tron på kartan i ett starkt sekulariserat svenskt medielandskap. Siewert förenade professionalitet och kristen tro i en och samma person och var sin egen producent. Ända till slutet.

En familj har förlorat en älskad far och make. Många har förlorat en kär vän. Vårt land har förlorat en viktig profetröst. Israel och det judiska folket har förlorat en försvarare. Och vår redaktion har förlorat en högt uppskattad medarbetare.

Siewert bidrog med både engagemang, vishet och professionell kompetens i vårt arbete. Han var en slags andlig farfar och mentor på redaktionen.

I höstas hade vi en personaldag där Siewert fanns med. Ett ord som återkom frekvent i det som sades under dagen var ordet ”utmaning”. Utmaningar saknades inte och om dessa samtalades det.

Efter ett tag tog Siewert till orda och kom med en faderlig förmaning, precis som han brukade göra ibland. Det är så många – inte minst politiker – som talar om utmaningar, menade han. I detta hade han identifierat en brist på ansvarstagande – ”utmaning" är ett smidigt sätt att förlägga ansvaret någon annanstans.

Siewert korrigerade oss vänligt och föreslog att vi, varje gång vi frestades att använda ordet ”utmaning”, skulle byta ut det mot ordet ”kallelse”. På det sättet omvandlas varje utmaning till en kallelse. Och den som är kallad kan inte fly undan sitt ansvar.

Var det något som kännetecknade Siewert så var det den obotliga, optimistiska tron på förändring. Varje publicering var viktig. Varje text var viktig. Varje ord var viktigt. Han återkom ofta till det ansvar vår redaktion har. En kallelse, som inte går att fly undan.

Många som följde Siewert i offentligheten såg honom nog som stridbar. Och visst, det var han. Han oroades över utvecklingen i samhället och såg sitt eget ansvar i att skriva, tala och på olika sätt agera. Med stor passion gav han sig in i debatten och var inte rädd för att ta strid för det han trodde på. Ofta utmanade han vår tids hyckleri och självgodhet.

Siewert kunde vara tuff, men han var allt annat än okänslig. Han bidrog ofta med värme och humor i debatten. Ibland, när han själv tyckte att han hade gått för hårt åt någon meningsmotståndare, förklarade han – på sitt sedvanligt humoristiska sätt – att aftonbönen nog kunde bli lång just den kvällen.

För oss som kände och arbetade tillsammans med Siewert var han inte bara en tuff debattör, utan framförallt en stor uppmuntrare. Han bidrog med optimism i det vardagliga slitet. Han såg glädjen i att arbeta tillsammans med andra och var en utpräglad lagspelare.

I vårt sista telefonsamtal valde han att uppmuntra både mig och redaktionen. ”Jag beundrar det arbete ni gör”, sade han bland annat. Sådana ord betyder mycket, inte minst när de kommer från en person som vet vilka ”kallelser” vi står i.

Tomrummet efter Siewert är stort, på så många sätt. Den månadslånga timeout han hade tänkt sig blev längre än vad någon av oss hade hoppats. Men ytterst sett är döden bara en timeout för den som har satt sin tro till Jesus från Nasaret. Vi vet att vi kommer ses igen. Så inte ens döden var en utmaning för Siewert, eftersom han levde i vissheten om att han ytterst sett var kallad till himlen.

I vårt sista samtal citerade han en strof ur en psalm: ”Mång tusende vagnar, o Herre, du har, och vilken du väljer för mig kan göra detsamma, ty lycklig jag far till himlen i sällskap med dig.”

Siewerts himlavagn avgick 25 januari 2017. Ingen av oss vet tidpunkten för vår egen avgång. Men i väntan på rätt vagn är ”kallelserna” många. Låt oss alla leva kallade, i personligt ansvarstagande och i tro på förändring.

Många offentliga profiler tonar ut från offentligheten. Så var det inte med Siewert. Han levde i offentligheten in i det sista.

Koalitionsbildande – ett spel Netanyahu behärskar bäst av alla

Israelkommentar Formellt sett börjar koalitionsbildandet nästa vecka, men i praktiken har den pågått sedan den dag då Benjamin Netanyahu utlyste nyval i december. Nu...

Trollkonstnären Netanyahu

Det israeliska valet är över och resultatet blev som förväntat en seger för högersidan. Netanyahu lyckades till och med leda Likud till att bli det...

Judisk ortodox lärarinna blev populär på arabisk skola

Hon heter Ital Levy och är en ortodox judinna som undervisar i hebreiska. Det som är speciellt är att hon gör detta på en arabisk skola i Umm...