Europa har brutalt tvingats vakna upp till en verklighet värre än en mardröm.
Rysslands invasion av Ukraina, motiverad av Putins drömmar om den svunna sovjetiska stormakten och en förvriden syn på historien, förändrar det politiska läget för alla europeiska länder. Det gäller inte minst länder med geografisk närhet till Ryssland och som samtidigt står utanför Nato, inklusive Sverige.
Eftertankens kranka blekhet vilar tungt över ett antal politikområden. Det gäller inte minst nedrustningen av det svenska försvaret som pågick i flera decennier. Fredrik Reinfeldts ord om försvaret som ett särintresse har inte åldrats särskilt väl. Och det har inte heller Göran Perssons tankar om att vi på sikt inte skulle behöva vare sig ett Försvarsdepartement eller ett försvarsutskott i riksdagen.
Situationen är på en del punkter inte helt olik hur det såg ut innan första världskriget. Sekulariseringen hade redan påbörjats och för många intellektuella var en kristen verklighetsförståelse inte längre relevant. I stället odlades en naiv utvecklingsoptimism, rotad i en föreställning om människan som innerst inne god. De drömmarna krossades blodigt av krigsutbrottet 1914.
Det kalla krigets slut var en häpnadsväckande händelse och 1990-talets fredliga utveckling något att verkligen glädja sig över. Men att tro att en lycklig lösning på en enskild konflikt innebär att människan principiellt har förändrats är mer än lovligt blåögt. Från en enskild period av fred går det inte att dra slutsatsen att krig är en passerad verklighet.
Vi behöver återvända till en kristen verklighetsförståelse, som både ger en grund för att bejaka människans potential till kreativitet och kärlek, men som samtidigt tar människans destruktiva natur på lika stort allvar. Det handlar om att se människan både som skapad till Guds avbild och som fallen i synd, med en ödelagd natur.
Politik handlar om enskilda sakfrågor, som hur stor försvarsbudgeten ska vara i förhållande till andra budgetposter. Men bakom besluten i sådana frågor finns de grundläggande världsbildsfrågorna om vad det är för en tillvaro vi är en del av och hur vi ska förstå människan.
”Vi såg det inte komma” har varit en återkommande refräng i svensk politik. Nu hörs den igen vad gäller vår försvarspolitik. Här behövs ett rejält nytänkande och ett omtag för en långsiktig och realistisk försvarspolitik.
Det är ett tragiskt faktum att behöva konstatera att svensk säkerhet och svensk försvarspolitik måste bli en brännande fråga i den kommande valrörelsen.