I dag är det exakt en månad kvar till valet. De gångna fyra årens rikspolitik har främst känts som en långsam överlevnadskamp för Socialdemokraterna, och ett famlande efter lojaliteter bland partierna till höger om dem. Förhoppningsvis ägnas den kommande månaden åt att tydliggöra de ideologiska skiljelinjerna, och att ge väljarna klara besked om de olika regeringsalternativen.

Klarar partierna det, eller kommer valrörelsen att urarta i pajkastning och ett ständigt tjafs om småsaker och ordval? 

Sommarens uppvärmning inför valet har kännetecknats av religionsfientliga angrepp från Socialdemokraterna, där även Liberalerna följt efter i bakhasorna. Inte bara på en utan tre olika fronter vill regeringen sätta stopp för kristen tro och praktik i skola och församlingar. Det är en kraftfull attack som sträcker sig ännu längre i sekulär aktivism än tidigare, och detta borde rimligen vara en tung faktor för kristna väljare.

När Liberalerna nu bytt såväl block som partiledare vet väljarna bättre var de har partiet, och det har också gett resultat i opinionsundersökningarna. De två partier som med rätta förlorat mest i förtroende under mandatperioden är Miljöpartiet och Centern, som försökt låtsas att de på samma gång styr och sitter i opposition, samtidigt som de ägnar mer tid åt att kritisera oppositionen än att förklara hur de tänker sig ett kommande vänsterstyre.

Socialdemokraterna hoppas i sin tur på en valrörelse utan störningsmoment, så att Magdalena Andersson kan sväva fram i landsmoderlig skrud till ännu en period i Rosenbad. Men om valrörelsen faktiskt kommer att handla om hur landet fungerar och ska styras med en stabil riksdagsmajoritet, då torde regeringen sitta löst.

Dödsskjutningar, energikris, galopperande inflation, samt allvarliga problem i skolan och många andra samhällsområden borde innebära straffspark för oppositionen, särskilt eftersom en ny vänsterregering måste få ihop både Centern och Vänsterpartiet på samma politik. Detta framstår som praktiskt orimligt; här är högeralternativet mer samspelt.

På högersidan har dock både Ebba Busch och Ulf Kristersson gjort radikalliberala utspel under Prideveckan som torde skrämma bort många konservativa väljare, men som samtidigt drar sig för att gå till SD.

För en kristen väljare handlar det kanske i slutänden om att rösta på det minst dåliga alternativet, och på det regeringsalternativ man uppfattar har gjort minst skada hittills och har den nyktraste framtidsvisionen. För det behöver vi en saklig valdebatt, låt oss hoppas att politikerna kan leverera det.