Det har varit mycket tal om konfessionella friskolor på sistone. Allt som oftast i negativa ordalag. Från vänsterpartierna, men också från Liberalerna, har tonen varit oförsonlig: Det är totalförbud som gäller. Etableringsstopp. I vissa fall till och med ett upphävande av befintliga tillstånd för bedrivande av skolverksamhet.

Som alternativ till konfessionella friskolor har den ”konfessionslösa” kommunala skolan förts fram. Och visst: de flesta barn i Sverige går redan i sådana skolor, även från kristna familjer. Många av dessa är också nöjda med sina lärare och sina klasser. Men ryktet om den svenska skolans neutrala hållning är ändå starkt överdriven. Faktum är att det finns doktorsavhandlingar som visar att Sveriges skolväsende präglas av en tydligt sekulär norm. Även i andra ämnen är den ideologiska slagsidan väldokumenterad – inte minst när det kommer till begrepp som normkritik och sexualitet.

Till saken hör dock att det är svårare att upptäcka dessa slagsidor när man själv sympatiserar med dem. Minoriteter är helt enkelt mer lyhörda för ideologiska experiment än majoriteter – eftersom det normalt sett är minoriteterna som ifrågasätts i sin världsbild.

Här uppstår sålunda en ironi: En kultur som i så många sammanhang är fixerad vid minoriteter, visar sig i skolfrågan vara blind för minoritetsperspektivet. Trots alla intersektionella analyser utifrån kön, sexualitet, etnicitet och ålder tycks man vara blind för den religiösa dimensionens betydelse.

Som en tillgång alltså. Inte bara som ett problem.

Värt att påpeka i anslutning till detta är att det är just de grupper som av majoritetssamhället uppfattas som avvikande som historiskt sett har haft störst potential till nytänkande och samhällsnyttiga experiment. Professor Arne Rasmusson har exempelvis visat att kristna ”dissenterrörelser” har varit avgörande för de förändrade attityderna till allmän rösträtt, jämlikhet mellan könen och avskaffande av slaveriet.

Även om dessa förändringar kan ses som direkt härledda ur evangeliet, var det alltså inte stats- eller majoritetskyrkorna som drev på när det begav sig. I stället var det minoritetsgrupper inom den kristna gemenskapen, som genom sin identitet som outsiders valde att ta ut svängarna på områden vi i dag ofta tar för givet.

Nu är det motsvarande grupper som är mest pådrivande när det gäller rätten till konfessionella friskolor. Det minsta man kan begära från statsmakten borde därför vara förståelse och sympati. Om inte mänskliga rättigheter är argument nog, borde väl historien vara det?