”En glädjefylld och färgglad manifestation av kärlek och för mänskliga rättigheter.” Så beskrivs Pridefestivalen av arrangören själv – Stockholm Pride. Och så har festivalens centrala budskap framställts i medierna. Många är de – partiledare, myndigheter, kommunala bolag, företag och andra – som har velat tåga under regnbågsflaggorna. Allt för att synliggöra sitt stöd för ”alla människors lika värde”, tolerans och mångfald. Pride och regnbågsflaggan har framställts som en slags kravmärkning av olika personers, partiers och organisationers människosyn.
Få har bemödat sig med att skrapa på den färgglada regnbågsfernissan för att ta reda på vad som döljer sig därunder. De som trots allt har gjort det, eller rent av vädrat invändningar mot innehållet i Pride, har framställts som intoleranta homofober och tvingats förklara varför de inte står upp för alla människors lika värde. Under de årliga Prideveckorna har Sveriges samlade journalistkår – mer eller mindre samfällt – abdikerat från sitt ansvar att granska. I stället har hyllningsartiklar och färgglada bildsättningar avlöst varandra.
Många är dessutom de anställda i olika sammanhang som – ofta motvilligt – av sina arbetsgivare har forcerats till att gå med i diverse Pride-tåg eller köra allmänna bussar med regnbågsflaggor. Ovilja att medverka har i vissa fall lett till anmälan om arbetsvägran. Alla ska uppenbarligen med, vare sig de vill eller inte.
Den granskande rapport av Pride som i veckan presenterades av Claphaminstitutet är, inte minst mot bakgrund av detta, helt nödvändig. I rapporten har tankesmedjan gått igenom vad som kommuniceras i de olika programpunkterna, under fernissan. Resultaten är både upplysande och skrämmande. För det som framträder under den tunna regnbågsfernissan kan svårligen beskrivas som annat än nattsvart mörker. Eller som författarna själva konstaterar:”Resultatet är entydigt: mediebilden av Pride som en festival för ljus, glädje och människovärde är falsk. Innehållet har tvärtom ett tydligt fokus på inslag som är djupt destruktiva för folkhälsan.”
En studie av programpunkterna under Pride ger orwellska associationer. Det är en slags upp-och-ner-vända världen, där mörker framställs som ljus. Begrepp som ”människovärde” eller ”alla människors lika värde” lyser helt med sin frånvaro i programmet. Samma sak gäller ord som överlåtelse och gemenskap. Normer, relationer och moral framställs nästan uteslutande som något negativt. Anarki och mörker beskrivs däremot som positiva företeelser. Det blir också väldigt tydligt att fokus ligger betydligt mer på sexualitet – i en väldigt teknisk och klinisk bemärkelse – än på kärlek. Våld, smärta, dominans, underkastelse och perversa inslag beskrivs som njutbart. Självskadebeteenden – som när människor sticker sig med nålar så att de blöder – blir likaså något positivt.
Mest bestickande är ändå att företeelser som är olagliga framställs i positiva ordalag. Sex under inverkan av droger – så kallad ChemSex – är ett exempel. Zoofili – sex med djur – är ett annat. Ord som prostitution används aldrig, utan i stället talas det om ”sexarbete”, i ett nyspråkligt försök att framställa även detta som något positivt. Föga förvånande kanske, eftersom RFSL sedan tidigare driver på för att prostitution ska legaliseras och att sexköpslagen ska avskaffas.
Det hela är förstås orimligt. Stora folkhälso- och samhällsproblem som i andra sammanhang motarbetas – droger, prostitution, och självskadebeteende till exempel – uppmuntras i själva verket under Pridefestivalen. Och kanske än värre: de som stiftar lagar, verkställer lagar och dömer utifrån våra lagar ger sitt moraliska och ekonomiska stöd till detta arrangemang. Stockholms stad är guldsponsor till Pride och pytsar in minst 800 000 skattekronor till arrangemanget. Myndigheter som arbetsförmedlingen och försäkringskassan är silversponsorer, och betalar minst 400 000 skattekronor var för att stödja Pride.
Hur rimmar det med politikers lagstiftande uppdrag att vara med i ett evenemang som uppmuntrar till lagbrott? På vilket sätt stärks arbetsförmedlingens förtroende genom att myndigheten sponsrar ett evenemang som i positiva ordalag framställer prostitution som sexarbete? Hur kan försäkringskassan betala stora summor skattepengar till ett evenemang som uppmuntrar till självskadebeteende och droganvändning? Hur kan polis och domstolar vara med i ett arrangemang som hyllar samma lagbrott som de själva ska bekämpa och utkräva ansvar för?
Regnbågsfernissan är skrapad. Nu är det alla de politiker, myndigheter, organisationer och partier som har gett sitt moraliska och ekonomiska stöd till detta som borde utkrävas ansvar. Ingen kan längre säga att man inte vet. Genom ert stöd ger ni legitimitet till allt det mörker som ryms under regnbågsfernissan. Det är ett stort svek, framför allt mot alla de utsatta människor som kämpar med självskadebeteende, drogberoende och psykisk ohälsa.