En offentlig debatt har uppstått kring lärarvikarien Hans som tvingades bort från sitt arbete för att han inte visat ”lågaffektivt bemötande” mot en elev som vägrat följa tillsägelser om att stänga av sin surfplatta. Det här är ett symptom på ett större problem i skolans värld.

Det är också en påminnelse till regeringen om att höja ambitionen att genomföra Tidöavtalets löften om mer ordning i skolan.

När SVT ställde frågor till chefen för kommunens bemanningsenhet blev stämningen direkt genant, när hon inte kunde ge några svar på hur en lärare ska förväntas lösa svåra situationer. Budskapet blir att läraren lämnas utan redskap att hålla ordning i klassen – och straffas med sparken när han misslyckas.

För misslyckas med uppdraget, det gör varje yrkesperson som möter stora krav men förnekas verktyg för att stävja problemen. Detta är också ett av de problem som Expressens Anna Dahlberg lyfter i sin sågning av strategin att möta skolans ordningsproblem med ”lågaffektivt bemötande”. Som exempel tar hon grundskolan i Stockholm som införde en sådan praxis mot stökiga elever. Det resulterade i ohållbart kaos, tills en ny rektor kom och skapade ordning genom att återinföra regler och krav. 

Mönstret är mycket likt händelserna under 60-talets radikala omvandling av svensk skola, där eleven skulle ta över lärarens roll som ledare i klassrummet. Den ansvarige ministern, Olof Palme, såg visserligen de ordningsproblem som uppstod men beslutade även då att lösningen var att gå ännu längre i den påbörjade riktningen.

Och här står vi i dag, där den normlösa filosofin har gett konsekvenser i både skolan och gatulivet. Det finns numera högstadieelever som inte bara begår skolk och klotter, utan även misshandel och mord.

Att vända denna trend kommer att kräva tid och målmedvetenhet. Men nu finns i alla fall en politisk öppning. Tidöavtalet tar avstånd från den långvariga nedmonteringen av lärarens uppdrag och dennes möjlighet att hålla ordning och förmedla kunskap. Högerpartierna har i stället skrivit under på att stärka lärarens roll i klassrummet samt öka kraven på att eleverna följer skolans ordningsregler.

Avtalet understryker också att det är skolpersonalen – inte eleverna – som ska besluta om reglerna.

Detta kan tyckas självklart, men efter decennier av auktoritetsfientlig ideologi på alla nivåer i svenskt skolväsende är detta en enorm uppgift. Men en ändring måste ske – för lärarnas skull, för de stökiga eleverna, och – inte minst – för alla de tystlåtna, ordningsamma elever som förtjänar arbetsro och vuxenvärldens hjälp att få det.