I dag är en historisk dag. Just här i Sverige inleds i dag reformationsåret som når sin kulmen om exakt ett år, 500-årsdagen av reformationens början. Martin Luthers utmaning till kyrkan sände svallvågor som skulle påverka världen under kommande sekler. En sann reformation behövs än i dag, om än med delvis nya frontlinjer.
Nu på reformationens stora dag sker det oväntade att det största medieljuset faller på påven. Förra gången en påve besökte vårt land var 1989, då Johannes Paulus II kom till Sverige. Vid den tiden var kritiken från svenska frikyrkor stark och avståndet mellan kyrkofamiljerna var för vissa närmast avgrundsdjupt. Åren sedan dess har dock förändrat det kyrkopolitiska samspelet.
En Timbrorapport i våras visade att Svenska kyrkan i dag är ett av världens mest teologiskt liberala och samtidigt genompolitiserade kyrkosamfund, som har kastat sig djupt ner i samma dike som den katolska kyrkan föll i under medeltiden. Den världsliga och den kyrkliga makten har i Sverige tvinnat sig så hårt tillsammans att det är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar.
Med sina 95 teser var Martin Luther redo att offra allt för att kalla sin kyrka tillbaka till källorna, tillbaka till Skriften, tillbaka till nåden, tillbaka till Kristus själv, och bort från de inslag som kyrkan anammat utan stöd i Skriften. Hans reformation var nödvändig, men för evangeliskt kristna är den lutherska Svenska kyrkan inte längre någon självskriven banerförare. Stridslinjerna går i dag tvärs igenom samfunden, snarare än mellan dem. Sekulära tankeströmningar trycker på för att influera samtliga kristna samfund. Katoliker, lutheraner, pingstvänner och adventister – alla står vi under samma sekulära press som vill förminska kyrkan till enbart en inomvärldslig trivselkommitté.
Det är en historisk varning att kyrkor och samfund som krokar arm med den världsliga makten och samtidens agenda snart förlorar den profetiska skärpa som är helt omistlig för Kristi kropp på jorden. När en kyrka reduceras till en blek och korrumperad kopia av sin samtid tappar hon både sin härlighet och sin attraktionskraft.
Svenska kristna som konverterar till katolska kyrkan gör det ofta i längtan efter en kyrka som faktiskt håller fast vid sin grund. Men även denna världskyrka står under press från samtiden. Dagens huvudperson, påven Franciskus, har en ytterst sympatisk personlighet, men är också mer teologiskt svävande än sina företrädare Johannes Paulus och den ännu levande Benedikt XVI. Franciskus har också utsett flera nya kardinaler med mer liberal profil.
För världens protestanter finns det ännu 500 år efter Luther katolska trossatser som behöver avvisas, exempelvis i synen på helgonen, påven och Maria. Ändå finner många frikyrkokristna större gemenskap med katoliker än med den politiserade Svenska kyrkan, trots de teologiska skillnaderna. Inför reformationsåret har den officiella Svenska kyrkan slingrat sig åtskilligt för att undvika Luthers grundprincip om Skriften allena, samtidigt som den historiske Luther ofta hålls högre bland såväl frikyrkliga och – ja, faktiskt – katoliker.
Det finns en frestelse för dagens samling i Lund att försöka pressa fram en konstruerad enhet. Låt oss hellre blåsa starkt i basunen för en verklig reformation över hela den kristna världen. Det finns en sann kristen enhet i den kärlek som Kristus själv föder mellan sina lärjungar i olika samfund, men detta är något annat än formell kyrkopolitisk enhet.
Utmaningen för alla kristna i alla kyrkor är i dag att göra som Luther, återvända till apostlarnas undervisning i Nya testamentet och ta striden mot de destruktiva krafter som vill riva ner den grunden. Dessa krafter är många och kommer från flera håll. Men precis som på Bibelns tid möter vi inte dessa genom att visa upp enighet på ytan, utan genom att på djupet överlåta oss i lydnad för Skriften, och i kärlek till Gud och våra medmänniskor. Med den sortens vapen behövs det inte många människor för att reformera en hel värld.