En nyskriven biografi har i år publicerats över den grekiske härföraren Pyrrhos – mannen som fått ge namn åt begreppet pyrrhusseger. Den först så lyckosamme krigaren har för alltid blivit en symbol för kortsiktiga segrar som i slutänden visar sig bli inledningen på förödande nederlag.
De flesta av oss ställs någon gång inför frestelsen att ge upp när livets omständigheter går oss emot. Historien är också full av människor som har kastat in handduken när motvinden blivit för stark. Nästan alla dessa är bortglömda. Andra har dock gått till historien – inte för att de en gång stod på förlorarsidan, utan för att de höll ut tills vändningen kom.
När Nazitysklands trupper kunde ockupera hela Västeuropa och dessutom ringa in de brittiska styrkorna i franska Dunkerque våren 1940 framstod det som en enorm triumf. Britterna lyckades dock evakuera mer än 300 000 man över Engelska kanalen, och fem år senare stod de slutligen som krigets segrare – både militärt och moraliskt.
Många av historiens viktigaste segrar är dock inte militära, utan just moraliska. När den svarta kvinnan Rosa Parks satte sig på de vitas plats i bussen greps hon och dömdes i domstol. I historiens ljus däremot blev hon en rättens krigare som fick spela en avgörande roll i avskaffandet av en orättfärdig lag. Även i Sverige har domstolar i första instansen fällt domar mot personer som agerat enligt sitt samvete. De internationella konventioner som garanterar samvetsfriheten indikerar att tingsrättsdomen mot barnmorskan Ellinor Grimmark kan visa sig ha varit just en pyrrhusseger.
Det är alltid smidigare att ta ställning till gångna händelser än nutidens. I historieböckerna kan vi nämligen se vem som vinner till slut. Pågående händelser vet vi inte hur de slutar. Därför är det så viktigt att vi uppmuntrar varandra att inte ge upp i de situationer då vi ibland behöver utkämpa en strid för ett osjälviskt, högre mål.
Vissa gånger vinner fienden en kortsiktig seger genom att utkräva det allra högsta priset – livet självt. Så skedde med de tidiga kristna martyrerna, och så sker med dem över världen som i dag mördas för sin tro på Jesus. Samtidigt har historien visat hur antalet kristna har växt, ju fler som dödas för sin bekännelse. I det sammanhanget är det också en väldig uppmuntran att se tillbaka på tidernas märkligaste pyrrhusseger: när de judiska och romerska ledarna var övertygade att de hade besegrat den gryende rörelsen runt Jesus från Nasaret. Men bara tre dagar senare var världen förvandlad – för alltid.
Fältherren Pyrrhos själv fick ett tämligen oglamoröst slut när en arg kvinna under en gatustrid slängde ner en tegelpanna i hans huvud. Ingen av oss vet exakt hur våra dagar slutar. Kanske lämnar vi det här livet under hedrande omständigheter, kanske obemärkt. Vissa går över gränsen i smärta, andra i stillhet och ro. Det vi däremot kan påverka är hur vi förvaltar vårt pund innan det är tid att lämna det här livet. Pyrrhos hårdhänta hädanfärd påminner oss att det inte är de kortvariga segrarna eller förlusterna som eftervärlden minns, utan det samlade resultatet. Därför gör vi väl i att ta vara på den tid vi får och kunna avsluta våra dagar med samma ord som aposteln Paulus: ”Jag har kämpat den goda kampen. Jag har fullbordat mitt lopp. Jag har bevarat tron.”