Buden är många inför årets kyrkoval. De är både fler och andra än Guds tio originalbud. Den som studerar de olika nomineringsgruppernas valmaterial får många förslag på nya bud. Och de politiska ideologierna lyser igenom när politikerna budar ikapp om vad Kristi kropp på jorden ska syssla med. Tydligast blir det förstås när de politiska partierna som ställer upp i kyrkovalet – Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna – formulerar buden. Och fattas bara annat. I de fallen har de politiska partistyrelserna klubbat igenom valprogrammen.
Men även bland de semi-politiska alternativen blir det uppenbart var nomineringsgrupperna hämtar sin ideologiska näring. Så kräver till exempel ”Miljöpartister i Svenska kyrkan” en miljödiplomering av alla församlingar i landet. Men också mer solceller, hållbara energikällor och mindre kemikaliehantering. Lokalt, i Luleå stift, driver gruppen på för att Bottenviken ska vara en kärnkraftfri zon. De signalerar förvisso att de är ”partipolitiskt fristående”, men flertalet svenska medborgare hade nog ändå kunnat ringa in dem som miljöpartister på ett blindtest. Valplattformen doftar så att säga mer miljöpartism än Kristus.
”Vänstern i Svenska kyrkan – ViSK” gör ingen hemlighet av sin ideologiska hemvist. I sin valplattform förklarar de att de vill ”dra Svenska kyrkan åt vänster”. I ”Jesus’ efterföljd” vill de ”motverka de ökande klyftorna i samhället”. De upplyser vidare mänskligheten om att marxism och kristen tro går finfint ihop. Så nu vet vi det. Även ViSK menar att de är ”partipolitiskt oberoende”, men självaste partiledaren Jonas Sjöstedt (V) ger dem sina varma rekommendationer på Twitter, och uppmanar sina följare till en röst på dem.
S och SD har utmålat varandra som ideologiska motståndare i kyrkovalet. Bägge parter lever gott på den maktkampen. Bilden av en yttre fiende bidrar till inre sammanhållning och mobilisering bland likasinnade. Inget av partierna verkar hymla med att de använder kyrkovalet som en språngbräda inför kommande års riksdagsval. Den som studerar dessa partiers kyrkopolitiska program slås emellertid av att de har en sak gemensam. En för kyrkan central sak dessutom. Jesus, eller snarare bristen på Jesus, förenar de båda antagonisterna. Han, som trots allt är kyrkans huvudperson, verkar ha glömts bort i all partipolitik och maktkamp.
Socialdemokraterna ger i sitt 15 849 tecken långa valprogram utrymme åt ord som kollektivavtal (3 ggr), fairtrade (3 ggr), hbtq (2 ggr) och klimatsmart (3 ggr). Däremot sägs ingenting om Jesus. Den som söker efter Jesus på deras kyrkopolitiska hemsida göre sig icke besvär. Han lyser med sin frånvaro.
På Sverigedemokraternas kyrkopolitiska hemsida kan inte heller sökande människor finna Jesus. Inte någonstans i SD:s valplattform fick Jesus plats. Och i den valfilm som SD har tagit fram inför kyrkovalet glömdes – eller valdes – Jesus också bort. Men nu ska ingen tro att filmen är helt tom på andligt innehåll. Nej, tvärtom berättar SD att vi människor ”genom alla tider har trott på något större än oss själva”. De menar vidare att svensken ”under sekler har formats av uråldrig folktro, traditioner, landskap och natur” och hur ”vi och vår tro har levt i samklang genom alla tider”. De förklarar att ”vår kyrka är en del av den svenska folksjälen” och tycker att ”Svenska kyrkan ska vara svenska kyrkan.” Mer svensk folktro än ”Jesus till alla folk och stammar” således.
Kyrkopolitiker i regnbågens alla kulörer verkar mest se kyrkovalet som ett redskap för att driva igenom sina egna partipolitiska agendor. Svenska kyrkan blir för dem en intressant maktbas, där de kan påverka politiskt, mobilisera sina valorganisationer och stärka sitt eget inflytande. Och de har uppenbarligen studerat partiprogrammet mer noggrant än Bibeln.
Frågan infinner sig: Är det för mycket begärt att kyrkan och kyrkovalet tillåts handla om Jesus? Fairtrade, kollektivavtal och solceller i all ära, men utan Jesus hade det trots allt inte funnits någon kyrka. Ändå tar sig politiker friheten att kidnappa Jesu egen kyrka och omstöpa den efter egna politiska agendor. Hur skulle Jesus själv ha agerat om han märkte att det som var tänkt som ett ”bönens hus” hade omvandlats till ett ”rövarnäste”, till en plats för politisk kohandel?
På söndag är det kyrkoval. Den som har rösträtt gör klokt i att rösta på ett alternativ som vill befria Svenska kyrkan från sina politiska bojor, så att kyrkan på nytt tillåts handla om Jesus. Det har blivit dags att driva ut månglarna ur templet.