Alla svenskar som inte är ekonomiskt oberoende har under det senaste året upplevt sina matinköp som alltmer utmanande. Priserna på basala råvaror har passerat smärtgränsen för många vanliga medborgare.
Det parti som har tagit täten i debatten om matpriserna är Vänsterpartiet. Men även om deras förslag ser attraktivt ut vid första anblick riskerar idén att i praktiken sluta i misslyckad planekonomi av sovjetiskt snitt. Det som behövs är en mer övergripande strategi mot inflationen.
Både politiker och Riksbank äger verktyg som har viss förmåga att påverka inflationen. Men alla sådana beslut måste tas med eftertanke, eftersom alla stora finansiella beslut får följdverkningar utöver de önskade.
Ett sådant exempel var när både Trump- och Bidenadministrationen vräkte enorma mängder lånade pengar över USA:s befolkning för att sätta fart på konsumtionen under coronakrisen. Men precis som varje klok person kunde inse skulle detta också sätta fart på inflationen, så när Ryssland invaderade Ukraina var prisspiralen redan i gång, och har sedan dess ökat farten ytterligare.
Nooshi Dadgostar och Vänstern har i huvudsak två förslag för att hejda matpriserna. Det ena är att konkurrensen i dagligvaruhandeln behöver förbättras för att hålla nere priserna. Där har hon rätt i sak, men att öka konkurrensen handlar snarast om att stärka kapitalismen, så det framstår knappast som ett direkt socialistiskt förslag.
Det gör däremot partiets andra förslag, som handlar om att tvinga matkedjorna att hålla nere priserna. Men som Elisabeth Svantesson replikerade i SVT:s Agenda skulle detta i praktiken betyda ett statligt beslutat pristak. Det låter sympatiskt, men problemet är verkligheten. När politiken sätter marknaden ur spel genom att sätta ett annat, lägre pris får det normalt två konsekvenser: produkterna tar slut, och en svart marknad uppstår, där köpare och säljare gör upp affärer till det faktiska, högre marknadspriset.
I Sverige har detta skett på bostadsmarknaden; i Sovjet skedde det mest synligt i de ständigt tomma matbutikerna.
Nej, politiker bör vara försiktiga med planekonomiska experiment. Sådana har ofta skapat ännu större problem än dem man ville lösa i första läget. En klokare strategi vore att politiken via skatter och andra instrument försöker angripa inflationsproblemet över hela linjen, även utanför livsmedelssektorn.
Ingen ska låtsas som att det är enkelt, men om politiker, riksbanker, avtalsrörelser och medborgare tar gemensamt ansvar med förnuft ska vi tillsammans kunna klara också denna ekonomiska utmaning.