Årets kyrkoval såg länge ut att bli en ganska stillsam historia. De sista veckorna höjdes dock temperaturen och nästan alla riksmedier vaknade till inför ett val som de glömt bort men insåg att de nog behövde spegla.
Och inte minst satte det politiska valmaskineriet in en ordentlig spurt med annonser och LO-arbetare som ringde upp medlemmar och förklarade att de behövde göra sin plikt och gå ut och rösta rätt – det vill säga rött.
Retoriken inför kyrkovalet handlade tyvärr alltför ofta om pseudodebatt och dimridåer. En sida ropade att kyrkan måste skyddas från konservativa som vill stänga människor ute, en annan hävdade att kyrkan ska vara svensk. Båda missförstår kyrkans särskilda natur: Hennes ursprung är inte Sverige, utan Jerusalem.
Vänstersidans skrämselpropaganda måste också korrigeras: De teologiskt konservativa vill öppna kyrkan till omvändelse och frälsning för alla, men däremot stänga ute de politiker som vill fortsätta styra kyrkan. Och det är för övrigt precis ett sådant motstånd som socialdemokratin fruktar allra mest.
Det trista inför nästa års riksdagsval är att Socialdemokraterna helt tycks ha anammat strategin att klistra negativa etiketter på motståndare åt höger, snarare än att presentera en egen vision.
Det positiva är dock att partihögkvarterens kampanjapparater faktiskt fallerade den här gången. Det sammantagna valdeltagandet minskade, och såväl S och C som SD gick tydligt tillbaka i röstandel. Tillsammans tappade de tre hårdsatsande partierna sex procentenheter.
Väljarna gick i stället framför allt till Posk, det opolitiska alternativ som framstod som mest i mittfåran. Rörelsen från partier till opolitiska alternativ är mycket välkommen.
Mönstret är dock dubbelt – S och SD tappar också väljare till ytterkanterna: till Vänstern i Svenska kyrkan, respektive Alternativ för Sverige, utbrytarpartiet från SD. Samtidigt backade också det tydligaste evangelikala alternativet Frimodig kyrka – kanske ett resultat av att många bibeltroende inte längre orkat stå kvar i en alltmer politiserad kyrka. De som ändå står och försvarar kyrkans tvåtusenåriga uppdrag är värda all uppmuntran.
Det viktigaste valfrågan för såväl Svenska kyrkan som alla andra samfund är fortsatt om sekulära ideologier ska vara den yttersta auktoriteten, eller om Jesus Kristus ska få vara kyrkans huvud. Alla kyrkor med liv och väckelse väljer det senare alternativet. Där handlar kyrkans vägval inte om partier, utan hur hon ska utföra Guds uppdrag här i världen.
Det återstår fortfarande många steg innan den före detta statskyrkan nått dit.