Kulturen blir allt febrigare. Det gäller inte minst läget i USA inför presidentvalet om en månad. Protester och upplopp har avlöst varandra och den politiska polariseringen tilltar. Situationens allvar visas av att en tidigare otänkbar fråga nu diskuteras: Kommer presidenten frivilligt att lämna ifrån sig makten om han förlorar valet?
Det fredliga maktskiftet är ett av demokratins kännetecken och måste betraktas som en självklarhet i ett välfungerande politiskt klimat. Men nu är det inte mycket som kan tas som självklart längre.
Vi har mer än väl vår del av polarisering i Sverige. DN hade i helgen en ledare om hot mot journalister; en förskräckande läsning. Att det går att ha allvarliga synpunkter på urval och vinklingar hos stora medieföretag, som DN och SVT, kan aldrig försvara personliga påhopp, kränkningar och dödshot.
Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har sagt: ”Den som studerar idéhistorien bör lägga märke till hur mycket oftare människor på den politiska vänstern, mer än andra, förnedrar och demoniserar dem som inte håller med dem – i stället för att svara på deras argument.”
Jag tror han har rätt i det, om vi tittar tillbaka i historien. Men i dag, i de sociala mediernas tid, är problemen minst lika stora åt höger. Sammantaget skapar det ett svåruthärdligt debattklimat.
Går det att förstå varför febern stiger på detta sätt?
En möjlighet är att se det som eftervärmen från den kristna tron.
Idéerna om individens betydelse och rättigheter är en följd av den kristna människosynen, där varje individ är skapad och älskad av Gud. Som Larry Siedentop har visat i sin bok Inventing the Individual: The Origins of Western Liberalism (Att uppfinna individen: Den västerländska liberalismens ursprung) har liberalismen kristna rötter. Men isolerad från en större bild riskerar idén om individen sluta i anarki och en aldrig sinande ström av upplevda kränkningar.
Ropen på rättvisa och kampen mot orättfärdighet har också rötter i kristen tro. Karl Marx var jude och hans patos vad gäller orättvisor reflekterar Gamla testamentets profeter. Tänk på Amos ord: ”De säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor”.
Det går att hävda att socialismen har kristna rötter. Men isolerad från en större bild riskerar kravet på rättvisa att utformas så att det skapar nya orättvisor. Ett förtryck ersätter ett annat.
I och med sekulariseringen och ”Guds död” så har den större bilden – där individen och kampen för rättvisa hör hemma – försvunnit. Det betyder att idéerna har förlorat både sin yttersta grund och sitt sammanhang.
Men det har inte lett till att luften pyst ut ur idéerna, som en ballong som läcker. Inte än så länge. Tvärtom har kulturen valt att i stället ladda idéerna med maximal existentiell sprängkraft. Det är som att de måste ta hela Guds plats och fylla det hål i vårt hjärta som hans frånvaro skapat. Detsamma kan förstås också sägas om gröna idéer och idéer om nationen.
Ur ett kristet perspektiv är politik viktigt. Vi är kallade att arbeta för det goda. Men det sker utifrån en medvetenhet om att denna tillvaro är bristfällig. Vi kommer aldrig att skapa paradiset på egen hand och vi kan aldrig fylla hålet i vårt hjärta med aldrig så mycket aktivism.
Politiskt arbete har en betydelsefull roll – men inte mer än så. Vårt hopp står till Gud och till hans rike. Bara Gud kan fylla hjärtats tomrum och bara Gud kan slutgiltigt göra världen hel.
I det ljuset kan febern gå ner och vi kan förhoppningsvis börja prata med varandra igen om vägen vidare.