Med förakt brukar vi omtala de länder som genom historien försökt tvinga sina egna ideologier och värderingar på andra folk och länder. Inte minst västvärldens gamla kolonialmakter har – ofta med fog – fått hård kritik för just detta. Kulturimperialister. Så har de kallats och inte sällan har kritiken varit som starkast från vänster. Vinden har dock vänt och i dag är vänstern, med stöd av en ganska enad riksdag, upptagen med vad som liknar just kulturimperialism.
Här på hemmaplan har vi värnat om mångfald – ibland på gränsen till självutplåning – men ute i världen försöker vi förmå andra att anta vår syn på exempelvis äktenskap och familj. Också med hjälp av biståndspengar!
I dagens tidning kan vi berätta om hur svenska ambassaden engagerat sig i en hbtq-debatt i Albanien. Den tog fart sedan en känd radioprofil och tillika pingstpastor i ett tv-program gjort uttalanden till stöd för en traditionell syn på äktenskap och sexualitet. Detta fick en liten hbtq-grupp i Albanien att anmäla radioprofilen för diskriminering.
Den regnbågsfärgade lobbygruppen visade sig vara finansierad av biståndspengar från Sverige. Och inte nog med det, när den aktuella debatten om hbtq-frågor i Albanien tog fart i somras såg sig den moraliska stormakten Sverige dessutom nödgad att själv ge sig in i striden. Självklart på regnbågsrörelsens sida. Det skedde genom att Sveriges ambassad bjöd in till samlingar på temat samtalsklimat i media.
Kanske är detta den sorts korståg – under regnbågsflaggans banér – som Sverige vill profilera sig med i 2000-talets värld. Inte bara vänsterflygeln i svensk politik utan även oppositionens partier tycks sluta upp lojalt bakom den radikala agendan.
Honnörsord och värden som tidigare generationers politiker varit beredda att dö för – som yttrandefrihet och religionsfrihet – verkar mindre viktiga. Allt för den goda sakens skull. Konservativa länder ska kuvas och styras mot den enda sanna förståelsen av äktenskap, familj och sexualitet – den svenska.
Säkert kan det finnas orsak att ifrågasätta vissa uttalanden i den albanska debatten. Men det tillkommer inte Sverige att lägga sig i den här typen av interna samtal i andra demokratiska länder. Det undergräver förtroendet för svensk biståndspolitik utomlands och bland många svenska skattebetalare.
S-regeringen bör sänka svansföringen och i stället ägna sig åt samhällsproblem på hemmaplan, problem som inte sällan orsakats av minst ett halvsekel av havererad svensk familjepolitik.