Evangeliska frikyrkan har efter tre års process publicerat rapporten ”Helighet och barmhärtighet”, med fokus på ”frågan om samkönade relationer”. I den bästa av världar skulle denna rapport ha kunnat bli en god kombination av bibeltrohet och själavårdande vishet.
Resultatet förmedlar dock en oväntat stark lutning åt en teologiskt liberal praxis, och rapporten väcker den oundvikliga frågan om frikyrkorörelsens framtid i Sverige.
Den ideologiska inriktningen i ett dokument förmedlas ibland mer i disposition än i faktiska resonemang. Rapporten gör här en riktningsförändring som på ytan kan tyckas liten, men som får stor praktisk betydelse. EFK:s trosdokument beskriver samfundet som ”evangelikalt, missionellt, baptistiskt och karismatiskt”. I rapporten har dock den evangelikala identiteten halkat ner till tredje plats, och texten tar i stället sitt avstamp i begreppet missionell.
Rapportförfattarna utgår från en i sig berömvärd önskan om att undanröja onödiga stötestenar för evangeliet i Sverige. Men utifrån detta landar de i en ”missionell pragmatism”, där evangeliet ska kontextualiseras till en förändrad omgivning – ett vägval som är mer vanligt i liberala än i bibeltrogna sammanhang.
Även kapitlen om forskning och erfarenheter bygger i huvudsak på ett sekulärt grundat synsätt. Texten använder oreflekterat det ideologiskt laddade uttrycket ”hbtq+-personer”, och utgår i stora stycken från samma verklighetsbeskrivning som RFSL. Det råder en anmärkningsvärd brist på vittnesmål från personer som genom evangeliet blivit fria från en tidigare livsstil i homosexualitet eller transsexualism, vilket hade varit naturligt i ett evangelikalt dokument.
En tydlig spänning kan dock konstateras inom själva rapporten. Analysen av bibeltexterna – framför allt för Nya testamentet – är till stor del trogen texternas entydiga avståndstagande från homosexuella handlingar. Rapporten gör dock en halsbrytande omtolkning av 1 Mosebok kapitel 9, som beskrivs som att Ham våldtar sin far Noa, vilket illustrerar ambitionen att omtolka frågan till makt, snarare än sexualmoral.
Med ”missionell pragmatism” som utgångspunkt får bibelutläggningen dock snarast rollen som parentes inom den övergripande ambitionen.
Rapporten landar i fyra rekommendationer till EFK:s församlingar som i hög grad lutar åt en liberal hållning.
Slutsatserna avviker tydligt från vad som brukar anses som en bibeltrogen hållning, och rapportens innehåll måste betraktas som omskakande, både i Sverige och internationellt. Rapporten medger att EFK:s utländska partner uttryckligen har bett att Sverige inte ska försöka påverka dem i detta, då det skulle upplevas som nykolonialism.
Samtidigt förmedlar rapporten liknande tongångar, där alla EFK:s församlingar nu förväntas ställa upp på omorienteringen. Och här uppstår det stora praktiska problemet.
Rapportens titel och innehåll försöker förgäves förena två motsatta världsbilder: en evangelikal och en liberal. Men detta är i längden omöjligt. Den autonoma rörelsen avvisar i grunden en helighet som begränsar individens frihet, och därför behövs heller ingen barmhärtighet. Texten uttrycker en önskan om att alla ”som vill ledas av Anden” ska finnas kvar i EFK även om de tycker olika.
Nutid och historia talar dock ett annat språk. Kristenheten har återkommande omformats efter respektive tids stora skiljelinjer. Frågan om sexualitet och äktenskap har blivit vår tids stora kyrkosplittrande fråga.
Denna rapport illustrerar att EFK har blivit som en båt med två grupper som frenetiskt försöker ro åt var sitt håll. Så länge detta fortsätter kommer energi att spillas på inbördes kamp, och många kommer att bli sårade tills en sida har slagit ut den andra.
Kyrkohistoriskt har den här typen av konflikter ”hanterats” genom att grupperna delar på sig, så att varje sida kan fortsätta på var sin väg. Frågan är om det är där som även EFK:s resa till slut kommer att landa?