Om svensk politisk inriktning kan den gamla klyschan användas: Behandlingen lyckades men patienten dog.
Svenska politiker, i varierande omfattning från höger till vänster, bedriver sedan 70–80 år tillbaka en social ingenjörskonst som de hävdar ska omforma samhället i positiv riktning. Verkligheten talar dock för motsatsen: en ständigt negativ social utveckling. Att backa, erkänna misstag och lägga om kursen verkar dock omöjligt.
Det grundläggande och katastrofala misstaget är nedmonteringen av de svenska hemmen som levande och fungerande enheter. När statsministern hävdar att det stora samhällsproblemet i dag är bristande integration, är det detta hon talar om – givetvis utan att själv förstå det. Hon förordar i stället mer av den skadliga medicinen: obligatorisk förskola och tvångsförflyttning av skolbarn.
Och givetvis universalmedlet ”mer pengar”.
Men den stora integrationsbromsen är inte brist på pengar, utan att det dagtid saknas människor i bostadsområdena som kan hjälpa nyinflyttade till rätta. Att Sverige tidigare klarat integration av stora invandrargrupper beror på att det då fanns ett naturligt mänskligt liv, där grannar var tvungna att mötas, hjälpa varandra och umgås. Kvinnor och barn skötte integrationen – utan några skattemiljarder i bidrag, ja, utan att ens tänka på det. Något tack fick de givetvis inte.
Mycket annat av det som kännetecknar ett gott samhälle sköttes också på detta sätt, utan att någon tänkte på den samhällsinsats som gjordes. Barn växte upp utan stress och med rimlig trygghet, och de fick grundläggande kunskap i hur man förhåller sig till andra människor. Problemen i skolan var därmed små; det behövdes inte en armé av specialister för att klara skolvardagen, inte heller stora vårdresurser för att ta hand om psykiskt skadade barn och ungdomar.
Problem med ensamhet och utanförskap var hanterbara, och grannar hjälpte varandra. Någon uppskattning av denna samhällsinsats gavs givetvis inte, den sågs över huvud taget inte.
Nu har Sveriges riksdag, utan större diskussion eller uppmärksamhet, fattat beslut om obligatorisk förskola för flertalet barn. Det tycks vara helt naturligt i den omvända ordning där medborgarna inte längre är självständiga individer som bygger upp samhället utan pjäser som politikerna flyttar runt i en låtsaslek som skapar allt fler problem.
Än en gång är det barnen som ska klara integrationen, men inte på naturligt, jämbördigt sätt, utan på politisk order. Det kommer inte att fungera. Politikerna har därtill missat en viktig förändring i förskolan: Allt fler i personalen har själva problem med att tala svenska. Det är alltså till stor del förskolebarn som själva håller på att tillägna sig ett språk som ska svara för den språkliga integreringen.
Ännu ett politiskt magplask som man kunde skratta åt. Om det inte vore så allvarligt.