I en tid då fysiska gudstjänster förbjudits, då många församlingar och samfund långsiktigt krymper och då flera inomkyrkliga diskussioner mer handlar om hur kyrkan ska anpassa sig till tidsandan än om att förändra den – då är det sannerligen läge för initiativ som vågar spänna ut tältlinorna och ta nya steg för evangeliet.

Förra veckan lanserades ett sådant initiativ, och vi kan bara gensvara: Äntligen!   

Svenska evangeliska missionsalliansen (Sema) är en samling av initialt sex organisationer som alla frimodigt förkunnar det som i tvåtusen år har varit det självklara kristna uppdraget: att gå ut i hela världen och göra alla folk till Jesu lärjungar. Det uppdraget gäller andra länder, och det gäller Sverige, och alla aktiva steg i den riktningen är berömvärda.

Trots detta har en sekulariserad syn på missionsuppdraget under det senaste seklet fått ett större fotfäste i flera kristna sammanhang. Visst är diakoni och mänskliga rättigheter angelägna ärenden, men om församlingar och organisationer inte håller ett medvetet värn mot det sekulära samhällets mer eller mindre uttalade önskemål kommer det inomvärldsliga perspektivet alltid till slut att få övertaget.

Och missionsuppdragets blomstrande trädgård reduceras då till ett livlöst uttryck för regeringens biståndsstrategi. Den trenden behöver vändas! 

Breda, ekumeniska samarbetsorgan kan ha sitt värde, men vi behöver också arenor utan kyrkopolitiska begränsningar, där vi klart och frimodigt kan väcka engagemang för församlingens mest centrala uppdrag: att göra människor till lärjungar, döpa dem och lära dem allt Jesus har befallt. Kraften i Guds rike, människors längtan efter frihet i Kristus, och elden från den helige Ande kan i längden aldrig stängas in, den dynamiken hos församlingar och enskilda kristna måste släppas fri.

Det är kanske också så vi bäst ska beskriva missionsalliansens uttalade önskan om ”förnyad mobilisering för mission och evangelisation”, som förhoppningsvis kan blåsa nytt liv och nya initiativ också i andra kristna rörelser som ser att de förlorat fart. Kristenheten kan inte låta sig begränsas ytterligare av politiskt tillrättalagda agendor – evangeliet måste få flöda fritt.  

Karin Boye var måhända ingen hängiven kristen. Men en av hennes mest kända dikter fångar denna längtan att bryta sig loss från försagdhetens och anpassningens bojor, spänna ut vingarna och kasta sig ut i Guds mångfaldigt större tillvaro. Eller, för att låna Karin Boyes ord:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.