Medborgarna har fått en lektion i hur den politiska makten fungerar i Sverige. Efter en sluten diskussion i Socialdemokraternas partistyrelse, som inte avslutades med omröstning, kunde statsministern upplysa riksdagen, landets högsta politiska församling, om att Sverige nu ska ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato.
Riksdagens godkännande behövdes inte, men i en kort debatt på måndagen gavs partierna möjlighet att kommentera utvecklingen, vilket skedde i överväldigande positiva tongångar.
Bland partierna hade under våren ytterligare två partier – Kristdemokraterna i ett partistyrelsebeslut i januari i år, och Sverigedemokraterna i ett beslut på söndagen i partiets verkställande utskott – anslutit sig till Natolinjen. Neutraliteten före nu enbart av Vänstern och Miljöpartiet.
De snabba omsvängningarna och den formlösa processen ställer landet i ett helt nytt läge, på många plan. Vi har nu helt nya förutsättningar att förhålla oss till och göra det bästa av. Självbilden, eller snarare illusionen, av ett stolt folk som går sin egen väg måste överges, liksom förhoppningen om att kunna stå utanför en större militär konflikt.
Också under den tid då Sverige kunde sägas ha ett fungerande försvar var det uppenbart att möjligheterna att stå emot ett väpnat anfall knappast fanns; förutsättningen var att neutraliteten sågs som värdefull av de militära stormakterna och att Nato skulle komma till hjälp vid en rysk aggression. Med konflikten i Ukraina har konstruktionen framstått som alltför otillräcklig.
Sverige är ett trygghetsälskande folk och många känner nu en lättnad; i ett utsatt läge fanns det ingen annan väg att gå. Det är den attityd som präglat den snabba omsvängningen inom Socialdemokraterna. Men trygghet är inte gratis, vare sig det gäller välfärd eller försvar. Det finns en prislapp, i form av krav på både militär upprustning och stöd och uppbackning till insatser utanför Sveriges närområde.
Det finns också inre krafter och spänningar som kan sättas i rörelse och kanske påverka höstens val. Rimligtvis kommer en hel del missnöjda socialdemokrater att söka sig till V eller MP, som därmed kanske räddas kvar i riksdagen med hjälp av Natobeslutet. Men var tar missnöjda sverigedemokrater vägen? Att partiet får betala ett pris för sin omsvängning är sannolikt. Alliansfriheten var ett signum för partiet.
I Sverige finns stora invandrargrupper, kurder och syrianer, som flytt från Natolandet Turkiet. Här växer rimligtvis en oro sedan Turkiet krävt utlämning av ett trettiotal personer för att godkänna ett svenskt Natomedlemskap. Personer med kurdisk eller syriansk bakgrund utgör tre–fyra procent av väljarkåren som i stor utsträckning lagt sin röst på Socialdemokraterna. Kommer de att röra på sig, och i så fall i vilken riktning?
Kan detta ge det Nato-kritiska muslimska partiet Nyans ett väljartillskott?
Den svenska valrörelsen har laddats med sprängkraft vars effekter är svåröverskådliga.