Projektion är ett ord från psykologin som innebär att lägga på andra en negativ egenskap som man egentligen har större problem med själv. Detta är inte helt ovanligt i politikens värld, men frågan är om inte nationaldagens debattartikel i Aftonbladet från socialdemokratiska Tro och solidaritet tar priset.

Det är uppenbart att Social­demo­kraterna inför årets kyrkoval och nästa års riksdagsval valt strategin att angripa och varna för partier åt höger, snarare än att presentera sin egen politik. Sådant negativt kampanjande är beklagligt i sig, men extra märkligt blir det när kritiken egentligen borde träffa det egna partiet – de som faktiskt bär ansvaret.

Några exempel från texten:

Tro och solidaritets förbundsledning Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth nämner att Social­demo­kraterna visserligen styrt landet i nästan åtta år, men att mycket ändå är på fel väg. Orsaken? Att Moderaterna leder flera kommuner i Sverige. Skribenterna kritiserar de ökade ekonomiska klyftorna – men ingen skugga kastas på regeringen, som efter januariavtalet sänkt skatterna mer för de rikaste än Alliansen någonsin gjorde.

De klagar på ”social dumpning”, där nyinvandrade skickas ut i glesbygden. Ansvaret läggs dock även här på de M-ledda kommunerna, inte på regeringen som faktiskt styrt utvecklingen. De ondgör sig också över att människor är rädda för att bli ”obekväma” och uttrycka sina åsikter – men lägger inte heller här skulden på det parti som regerat landet under större delen av det gångna seklet.

Allra mest motsägelsefullt är kanske ändå den del av texten som anknyter till nationaldagen. Artikel­författarna beskriver Sverige som världens bästa land, men säger samtidigt att svenskhet och nationalism är dåligt. De anklagar högern för att försvara ”svenska värderingar” och klistra kollektiva identiteter på andra – det vill säga samma sak som de själva ägnar hela sin artikel åt.

Just här undslipper sig skribenterna ändå en ideologisk knäckfråga: högerns stora svek är att de inte tillräckligt starkt kritiserar abort­motståndare. 

Tro och solidaritet har numera ställt sig långt ifrån den kristna identitet som förbundet en gång startades utifrån. I stället sätter förbundets första muslimska ordförande och kyrkomötets gruppledare sekulära individualistiska värden i centrum, och avvisar värderingar som formulerats av ”religiösa makthavare”.

S-förbundet Tro och solidaritet brister här i såväl verklighetskoppling som självkritik, och de gör framför allt inte anspråk på att vara kristna. Det kan vara en påminnelse till de röstande i höstens kyrkoval.