Presidentvalet i USA har skuggat andra viktiga frågor den senaste veckan. Som det växande hotet mot Europa från våldsbejakande islamism. Den 16 oktober halshöggs läraren Samuel Paty i Paris, den 29 oktober höggs tre människor till döds vid kyrkan Notre-Dame i Nice, och den 2 november sköts fyra personer ihjäl och många skadades i Wien.
Besinningslöst våld från islamister utgör ett av de största hoten mot Europa. Flera länder har höjt beredskapen och polisen i Sverige har beslutat att inleda en ”nationell särskild händelse”. Det är skärpt bevakning av franska, österrikiska och judiska intressen, med bland annat tungt beväpnad polis utanför några skolor.
I söndagens Agenda i SVT intervjuades Österrikes liberalkonservative förbundskansler Sebastian Kurz med anledning av dådet i Wien. Han manade till enighet och att inte ställa kristna och muslimer eller infödda och invandrade mot varandra.
Samtidigt fördömde han politisk islam och menade att vi måste med ”största beslutsamhet bekämpa terrorismen och den bakomliggande föreställningsvärlden: politisk islam, islamismen. Vi ska med all kraft bekämpa både terrorn och den ideologiska grundvalen och eliminera dem från vårt samhälle”.
Det är värt att lägga märke till hur självklart Kurz kopplar samman terrorn med dess bakomliggande idévärld. Det går inte att enbart försöka stoppa terrorn och – förhoppningsvis – bura in enskilda terrorister. Vi måste också ge oss på idéströmningen bakom dem, som motiverar våldet. Alltså den idévärld som exemplifieras av gärningsmannen i Nice som, enligt vittnen, hade med sig Koranen och ropade ”Allahu akbar”.
I Sverige har det inte rått någon tvekan om att terrorn måste bekämpas, men samtidigt har det varit oklarheter kring idévärlden bakom. Naiva politiker har sett mellan fingrarna – eller inte förstått – när det gäller muslimska studieförbund som bärs upp av statliga pengar, muslimska friskolor som får tillstånd, moskéer som blir islamistiska drivhus och politiker i de egna leden som stiger inom organisationen …
Rädslan för att underblåsa islamofobi har lett till en stor försiktighet som tillåtit islamismen att gro, med 300 personer som reste till Syrien för att bli IS-krigare som ett av många exempel.
Den här situationen tvingar oss att tänka igenom grunderna för vårt samhälle. Vi måste försvara tankefriheten, yttrandefriheten och religionsfriheten, oavsett vilka tankar, vilka yttranden eller vilka religioner det gäller. Det falska och det onda ska bemötas i öppen debatt och besegras med argument.
Samtidigt måste vi motarbeta de krafter som vill undergräva själva fundamentet för vår frihet. Stat och samhälle kan inte vara neutrala till – än mindre stödja med pengar – sammanhang som motarbetar demokratin, som med våld vill strypa friheten och som hatar kulturen vi byggt upp. Det gäller oavsett politisk kant – höger eller vänster – och oavsett vilken religion vi talar om.
Just nu är det högerextremism och islamism som konkret utgör de stora hoten, och då måste de vara vårt fokus. Vi får inte i frihetens namn tillåta att friheten undergrävs.
Här måste alla goda krafter samverka för att fördjupa förståelsen av vad det innebär att med respekt leva tillsammans i ett fritt och pluralistiskt samhälle. Och vi måste tillsammans markera gränserna mot antidemokratiska och våldsbejakande idéer.
I det arbetet behöver majoritetssamhället få bättre stöd än hitintills från demokratiska muslimer som – bättre än många av oss andra – vet vad som rent faktiskt försiggår i olika muslimska miljöer i Sverige.