Regeringen Kristersson tänker utreda lotteriers roll som partifinansiering, vilket har startat en livlig och angelägen debatt om Socialdemokraternas lotteri Kombispel. Debatten väcker viktiga principiella frågor: dels om politiska partiers finansiering, och dels om vilka argument som kan anses legitima i den politiska debatten.

Sverige har ett system där offentliga partistöd utgör en betydande del av partiernas inkomster. Det finns rimlig kritik mot ett sådant system, men det är svårt att hitta något som självklart är bättre.

Det finns dock två partier som via andra inkomstkällor har en radikalt starkare ekonomi än andra, nämligen Socialdemokraterna och Centern. De senare har efter goda affärer skapat en förmögenhet på omkring två miljarder kronor, och via kapitalinkomster har Centern med god marginal de näst högsta inkomsterna bland Sveriges partier.

Socialdemokraterna å sin sida sticker ut genom att partiets lotteriverksamhet står för nästan hälften av partiets intäkter på sammanlagt 340 miljoner kronor. Siffran från 2021 kan jämföras med Moderaternas inkomster på 132 miljoner eller Liberalernas 37. Till detta kan läggas den draghjälp som Socialdemokraterna har från LO-rörelsen, där de utan att skicka räkning får stora tillskott av personalresurser under valrörelserna.

Magdalena Andersson har försvarat partilotteriet med att det bara är ett sätt att jämna ut spelplanen. Men de verkliga siffrorna talar sitt tydliga språk: Externa bidrag spelar en klart begränsad roll i övriga partiers inkomster. Det är S som har ett otvetydigt försteg i resurser, jämfört med övriga partier.

Före partistödet behövde varje parti hitta alternativa sätt att dra in pengar, där ett sätt har varit just lotterier. Utöver de rent etiska aspekterna kring det moraliska i att anordna spel om pengar har media den senaste tiden dock lyft fler problem i Socialdemokraternas lotteriverksamhet, såsom aggressiva säljmetoder och att partiet skickat folk till kronofogden när de inte kunnat betala sina lotter.

Denna debatt borde därför vara angelägen också för S själva.

Frågan är då vilka argument som är rimliga i ärendet. Socialdemokraterna har hänvisat till demokratin och varnat för att totalitarismen ligger bakom hörnet om deras kryphål i lotterilagen skulle täppas till. Men kan det verkligen anses som ett existentiellt hot mot demokratin om den demokratiska spelplanen skulle göras lite mer rättvis och landets största parti skulle förlora något av sin överlägsna styrkeposition?

Svenska Dagbladets Peter Wennblad fångar ärendet när han säger att Magdalena Andersson kan ”förnimma de svagaste dofter från andra länder, men inte besväras av den kväljande odören från sin egen partikassa”. Även Sverigedemokraternas talesman Tobias Andersson argumenterar dock svagt, när han menar att förslaget främst är ett sätt att ”dra åt kranen med finansiering” för Socialdemokraterna.

Men även i det här fallet behöver lagstiftning bygga på högre principer än partiers egenintresse och önskan om att försvaga en politisk motståndare.

Frågan om lotterier som partifinansiering är just ett sådant område som lämpar sig för en statlig utredning, där olika principiella argument kan vägas mot varandra och landa i en långsiktig lösning som alla parter kan uppleva som hyggligt rättvis.

Socialdemokraterna har under många år haft en sådan maktposition att de utan alltför tuff granskning har kunnat skaffa och bibehålla en stor ekonomisk fördel jämfört med andra partier. Det är inte självklart att detta system måste bestå för evigt. Därför är denna utredning välkommen.